Race Report: Ironman Kalmar 2013

Sedan midsommarafton 2012 har det inte gått en endaste dag utan att jag tänkt minst tio ggr på lördagen den 17e augusti 2013. Det var då, efter sillen och snapsen men före jordgubbarna, som jag bestämde mig för att satsa mot det i princip omöjliga. Ett halvår tidigare var jag en lätt svullen soffpotatis som ungefär en gång vartannat år fick ett ryck och körde några löprundor under en tre-veckorsperiod innan soffan sög upp mig igen. Men en bit in på 2012 bestämde jag mig på att gå ner minst 10 kg på åtta veckor vilket jag fixade och väl där började jag leta nya mål. Först bestämde jag mig för att köra Vasaloppet vilket jag alltid drömt om men eftersom det var ett helt år till nästa start ville jag ha ett delmål på vägen. Det fick bli Lidingöloppet. Och eftersom jag redan då hade bokat in halva Klassikern var det bara att fylla på med Vätternrundan och Vansbrosimningen.

Vikten fortsatte sjunka och energin i kroppen kom tillbaka. Plötsligt var jag pigg och frisk som en tonåring igen. Jag lusläste träningsbloggar och upptäckte att jag tyckte det var absolut roligast att följa de som sysslade med triathlon. De mest galna ställde upp i tävlingar på den mytomspunna Ironman-distansen. Det verkade så coolt och så galet på samma gång att min hjärna började spela mig spratt. Ett frö såddes och började mogna. Tänk om jag…

Egentligen ska man uthållighetsträna i flera år innan man ställer sig på startlinjen till en Ironman men jag vet hur jag funkar. Intressen kommer och går. Att hålla träningsfokus i 1,5 år skulle vara en minst lika stor utmaning som att ställa mig på startlinjen. Jag bestämde mig. Jag anmälde mig. Jag kände ångest. Men jag hade också otroligt kul och lärde känna en massa nya människor i en fantastisk ny värld som öppnade sig. Under ett år avverkade jag (utöver en hel drös med smålopp) Lidingöloppet, Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen, Vansbro Halv Ironman, Vienna City Marathon och Divina Pastora Marathon i Valencia. Periodvis tränade jag riktigt hårt, periodvis tränade jag inte alls. Jag lärde mig åka rullskidor, simmade för första gången i mitt liv längre än 200 meter (men lyckades inte lära mig crawla), lärde mig åka längdskidor, köpte en tempohoj och framförallt byggde jag pannben och uthållighet. Långa slitsamma tävlingar förvandlade mig till en envis målinriktad tävlingsdjävul och med undantag av en halvmara i Köpenhamn på Nyårsafton som jag tvingades kliva av pga sjukdomssymptom fullföljde jag alla lopp jag ställde upp i.

Så kom den 17e augusti till sist. Jag var inte riktigt så fulltränad som jag hade önskat men tillräckligt tränad för att tro att chansen fanns där att komma i mål och därmed stå för en prestation långt utöver det normala. Herregud! Jag på en Ironmanstart, det såg varken jag eller någon annan komma för 1,5 år sedan!

Inför loppet

På plats i Kalmar och dags att få växlarna på hojen justerade.

Jag hade lyckats lura med mina föräldrar upp till Kalmar som ett eget privat serviceteam vilket var riktigt skönt och tryggt. Känslan av att vi bara var iväg på en vanlig weekendtripp lugnade mig och därtill hade en tidigare jobbkollega öppnat portarna till sitt hem vilket gjorde logistik och uppbackning mycket okomplicerat. På torsdagskvällen avverkades det obligatoriska infomötet där jag bl a sammanstrålade med Jörgen som varit en ledstång att hålla sig i och ständig inspirationskälla/motivator på hela min resa mot Ironman. Han såg sammanbiten och stark ut och det lugnade mig.

Fika i Kalmar för att stilla nerverna på torsdagen, mamma till vänster.

Fullsatt race info på torsdagskvällen - mycket nerver och förväntan i luften.

På fredagen strosade jag runt i staden på egen hand och checkade in min cykel och mina racebags. Så oerhört många monstruösa cyklar det finns – hemma i det egna kvarteret lyfter många på ögonbrynen åt min hoj men i det här sammanhanget är den verkligen rena amatörfordonet i jämförelse. Jag memorerade växlingsområdet och kikade in simbanan. Ett varv simning skulle ha känts riktigt långt, två varv tycktes bara orimligt och jag höll på att sjunka ned i skorna och undrade vad jag gett mig in på?

Packning - så nervöst att glömma något!

Dags att checka in hojen och racebags.

Så kom tävlingsdagen med uppstigning kl 04:00. Jag åt en så rejäl frukost som jag bara orkade och försökte få i mig lite extra vätska. Därefter fick jag skjuts av mina föräldrar in till växlingsområdet där jag plockade bort regnskyddet från min cykel och fyllde på vattenflaskorna innan jag promenerade till simstarten. Jag brukar alltid vara i sista minuten men den här gången hade jag riktigt gott om tid. Jag satte mig ner på en gräsplätt i en kvart och körde någon sorts kontemplation där hela världen kopplades bort och jag bara försökte tänka på hur stark och stryktålig jag skulle vara denna speciella dag. Sen smorde jag in mig med lite extra vaselin och krängde på våtdräkten. Jag såg ingen annan med kortärmad/kortbent våtdräkt och hörde kommentarer om att det blir kallt att simma i en sådan men nu tycktes ingenting längre kunna störa. Jag har nog aldrig känt mig så fokuserad förut.

Sprang på Jörgen utanför växlingsområdet på morgonen.

Simningen

Den stämningsfyllda vandringen för simmarna ut på piren.

Bestämda steg (kortbent våtdräkt är jag).

Jag klev i vattnet allra längst bak i startgruppen för simmare som räknade med en tid på ca 2h. Stämningen var god där bak i gruppen bland de som tänkte bröstsimma hela eller delar av sträckan. Detta trots de ganska påtagliga vindarna/vågorna som gör bröstsim till en tämligen kämpig historia och det skämtades hjärtligt och uppsluppet. Vi kunde inte höra så mycket från högtalarsystemen så långt bort men uppfattade ett gigantiskt publikhav, en proffsstart som gick fem minuter före ordinarie start och sedan till sist ett förlösande startskott.

Precis före start.

Jag har ju inte lyckats lära mig crawla men har utvecklat mitt bröstsim till en acceptabel nivå. Vansbrosimningen var en walk in the park – medströms och utan vågor - men för ett par veckor sedan hade jag ganska kämpiga simupplevelser i Malmö på Malmösimmet och Malmö Triathlon så jag var mentalt förberedd på att det skulle bli tufft med vågor och strömmar.

Ett galet fiskstim gav sig iväg.

Tog det mycket lugnt inledningsvis hela vägen fram till den första bojen i väntan på att andra andningen skulle komma igång, sen började jag jobba med huvuddopp mellan varje simtag. Folk simmade om mig och jag passerade nästan ingen men jag vägrade låta det bekomma mig. Jag fick betalt för min försiktiga start när jag kom ut på första långsidan och simmade rakt mot vågorna då flera runtomkring fick jättebekymmer och tvingades söka hjälp vid sjöräddningsbåtarna men jag malde på, lugnt och metodiskt och fick aldrig de där panikattackerna som jag så många ggr utsatts för i sammanhanget. Sakta men säkert började jag också ta placeringar vilket kändes stärkande. Det var inte så att jag vrålsimmade men jag knep en gubbe då och då och ingen passerade längre mig. Jag började t o m passera några riktigt svaga crawlare nu. Sen kom proffsen och bara svepte förbi mig på sitt andra varv, ohyggligt vad snabbt de simmar, jag gjorde mitt bästa för att inte vara i vägen och lyckades undvika tråkiga incidenter.

Mäktig syn från kajen  att se simmarna bilda en egen våg av virrvarr.

In mot varvningen hörde jag kommentatorn och kunde räkna ut att jag hade kontroll på maxtiden (2:20h). Jag visste var mina föräldrar satt på läktaren och vinkade så glatt till dem som jag kunde. Ville visa både för dem och för mig själv att jag hade koll på läget vilket bara i sig kändes stort – de om någon vet hur mycket jag egentligen avskyr att bada och i deras värld är det nog ofattbart att jag frivilligt simmar nästan 4 km under så pass tuffa förutsättningar.

Bröstimmare Alfredsson inne för varvning.

Försökte ut på andra varvet ta rygg på en krokigt simmande crawlare.

Härifrån gick jag in i någon sorts bubbla och minns egentligen bara korta fragment; ett par som var i riktig kris där killen ropade ”I need you” till tjejen som hängt sig fast vid en sjöräddningsbåt och vägrade simma vidare; en herre som simmade alldeles snett in mot andra varvningen och gick rakt in i några förtöjda båtar och så började jag känna att det bildades någon sorts undertryck av simglasögonen som började göra ont. Efter andra varvningen låg jag nära repen vilket visade sig vara ganska otaktiskt. Man stötte i en massa stenar och jag drog på mig några mindre skrapsår. En bit var jag faktiskt tvungen att gå över stenarna vilket var skitsvårt och gick långsamt, man är riktigt yr efter en så lång simtur.

In under bron med massor av folk som hejade. Jag tittade upp mot dem och försökte le men ville inte slösa på krafterna genom att vinka och därefter det sista hundratalet meter bort mot uppstigningen. Men jag visste bestämt nu att jag skulle klara simningen under maxtiden och den sista biten bara njöt jag. Det här var min största fasa inför tävlingen och jag hade fixat det galant och utan bekymmer trots ganska tuffa förhållanden.

Vid uppstigningen tillät jag mig själv att halvligga på knä i några sekunder innan jag reste mig sakta, sträckte nävarna i skyn och skrek rakt ut mot publiken innan jag gick sakta genom duschen och därefter joggade jag lätt in mot växlingen. Jag kände att jag hade överträffat mig själv och mina egna demoner. Det var nästan så att jag kunde brutit där och ändå varit nöjd.

Skön dusch efter simningen.

Jag hade angett en rikttid till de som skulle följa mig på ca 2h och kom in på 2:10. Med tanke på hur tufft vatten det var bitvis och att jag sparade ganska mycket på krafterna på slutet var jag även nöjd med tiden. Med Iättare vattenförhållanden och med lite hårdare satsning hade det funnits rätt mycket mer tid att hämta men 10-15 minuter hit eller dit spelar måttlig roll på en Ironman.

T1

Jag var pigg och stark men lite yr. Kalmarsunds vattennivå måste ha sjunkit några millimeter med tanke på hur mycket bensinsmakande vatten jag svalt under mina dryga två timmar i plurret och yrseln avslöjade mig direkt när jag lyckades sätta på mig cykelskorna utan att ta av våtdräkten…

I ombytestältet rådde en mycket god stämning. En hel del simmare hade plockats av banan eftersom de inte klarat maxtiden eller tvingats bryta och vi som klarat gränsen med en mindre marginal hade nog det gemensamt att det allra värsta spöket var avklarat.

Med tanke på ombytesmissen gick väl T1 ok. Jag hade tänkt mig ca 5 minuter och blev klar på drygt 6 minuter.

Cyklingen

En lång dag på en cykelsadel väntade. Utöver Vätternrundan (30 mil) har jag aldrig cyklat längre vid ett enskilt tillfälle än 9 mil så 18 mil bär respekt med sig. Förhandssnacket hade handlat om skarvarna på Ölandsbron och en kämpig vind. Det förstnämnda tänkte jag aldrig på men det sistnämnda blev en avgörande faktor för dagen.

Jag försökte gå ut försiktigt på den första korta fastlandssträckan och upp över bron men kände mig väldigt stark så det var svårt att hålla igen. Jag bara dundrade förbi ett antal cyklister som tycktes helt fastvuxna i marken och blev inte omkörd en enda gång på de första knappa 10 milen.

Sträckan söderut på Öland var mestadels i halvsvår sidvind men också bitvis i ganska tung motvind. Men stödet från publiken var helt fantastiskt längs vägen vilket underlättade. Allra häftigast var det ner mot Mörbylånga Hamn även om det var lite bökigt där med alla tvära svängar. Längs hela västkusten satt folk i brassestolar och hejade på de tävlande och jag försökte hämta så mycket kraft som möjligt ifrån den härliga publiken genom att vinka, nicka och le.

Cykling i Mörbylånga

Langningen av vätska och energi fungerade utmärkt och det ger lite proffskänsla att få en sådan service. Jag drack fortfarande nästan enbart vatten men drog i mig en halv flaska energidryck vid ett tillfälle för att få lite omväxling. På cyklingen hade jag själv tagit med mig fem gels och två bars och jag tryckte i mig dem när jag skulle enligt plan. Därtill kompletterade jag med några bananhalvor.

Från Degerhamn och framåt förändrades förutsättningarna. Först kom den onödigt omsusade Mördarbacken som mest kändes som ett skönt avbräck ifrån den tidigare ganska monotona cyklingen och sen fick man uppleva medvind. Och därefter ännu mer medvind. Och jäklarns vad fort det plötsligt gick! Här fick man plötsligt uppleva några mil som gick ruskigt snabbt. Jag är inte så vass på flack körning i medvind och för första gångerna under cykelloppet fick jag uppleva hur det känns att bli passerad av cyklister (två stycken tror jag). Den ena var Sebastian som kom att bli en följetong under resten av dagen – vi hojtade hela tiden på varandra om hur stark den andra såg ut att vara och på något fånigt sätt hjälper det faktiskt.

Så svängde man in i motvinden över Allvaret och plötsligt förändrades allt. Det var som att köra rakt in i en vägg. Urtråkigt landskap, ingen publik och långsamt långsamt. Jag jagade konstant efter en tjej i rosa några hundra meter framför men hur mycket jag än trampade kom hon aldrig närmare. Kroppen började därtill påminna mig om att jag aldrig förut suttit så länge i sträck på en cykelsadel (på Vätternrundan gjorde jag elva pauser, här inga…). Efter en evighet var man dock tillbaka på Ölands västkust och när publikstödet återkom blev det också lite lättare.

Kampen i vinden på Öland

Upp tillbaka över Ölandsbron plockade jag ytterligare några cyklister men kände samtidigt att jag nu cyklade på lånad tid. Orken var inga bekymmer men låren kändes väldigt stumma. Efter ca 12 mil passerade jag varvningsrondellen inne i Kalmar och gav mig ut på den andra cykel-loopen som gick norr om Kalmar på fastlandet. En domare körde ikapp mig och vevade ner en ruta när jag låg 100% solo – det visade sig att hon bara ville kolla läget, jag måste ha hängt med huvudet mer än vanligt?

I ytterligare ca tre mil höll jag ganska bra fart och passerade fler cyklister än jag blev omkörd av. Även på den här sträckningen var publikstödet alldeles fantastiskt. Mitt stora bekymmer nu var att jag inte längre kunde käka, så fort jag stoppade i mig något (bananer, bars etc.) bara svällde det i munnen och jag tvingades spotta ut.

De sista tre milen på cyklingen var riktigt kämpiga. Banan var mycket mer kuperad här än jag hade fått för mig och det var ständig sid- eller motvind. Jag försökte lägga mig på extremt lätta växlar och cyklade väldigt långsamt. Ändå var det inte vansinnigt många som passerade mig men de egna omåkningarna lyste fullständigt med sin frånvaro och låren var verkligen som två blyklumpar. Vissa av de har sträckorna hade sämre asfalt och jag började inbilla mig punkteringsläten. På sätt och vis kändes det just då som det sista som skulle kunna stoppa mig från att fullfölja. Visserligen hade jag med mig lagningsutrustning men jag har aldrig i livet lagat en punka och är så fruktansvärt oteknisk att det inte var realistiskt att tro att jag skulle lösa en sådan situation. Hur i hela världen kunde jag ställa mig på startlinjen utan att öva? Tänk om allt detta slit skulle vara förgäves?

Men punkteringen kom aldrig och till sist rullade jag sakta in i Kalmar. Mina föräldrar stod på upploppsrakan och hejade. Två av tre delmoment avklarade. Cyklingen gick på 6:54 (26,1 km/h). Rikttiden jag hade angett var 6:30 (27,7 km/h). Faktum är att jag fram till 15 mil snittade 27,5 km/h innan det brakade ihop så större delen av cyklingen är jag väldigt nöjd med, inte minst med tanke på att vindförhållandena ute på Öland var så oerhört mycket tuffare än jag hade med i ursprungskalkylen. 21 km/h som jag höll de sista tre milen är dock knapp styrfart…

In mot växling från cykel till löpning, fortfarande vid gott humör.

 T2

Andra växlingen och jag minns inte egentligen vad jag sysslade med. Folk har i efterhand frågat om jag gick på toaletten men så var det inte. Jag satt och drog mig för maran på bänken inne i omklädningsrummet och snackade skit med mina medtävlande. Följetongen Sebastian var en av dem, killen som var sista man upp från simningen innan repet drogs en annan. Innerst inne visste jag att mina lår var helt slut och att jag skulle bli ohyggligt straffad. Jag bävade inför smärtan och försökte förtränga vad som komma skulle.

I några minuter försökte jag trycka i mig en halv bar men det gick bara inte. Promenerade istället ut från tältet, tryckte igång min pulsklocka och började jogga lätt. Växlingen tog 11 minuter. Jag hade planerat att göra den på fem!

Löpningen

Jag har gjort två maror det senaste året och som bäst kommit in på 3:59 i Wien. Som rikttid hade jag angett intervallet 4:30 (riktigt bra dag) till 5:30 (det går riktigt dåligt). Det visade sig vara en drömkalkyl…

Min plan var att jag inte fick stanna under de första två milen. Att stanna är ett ofog och har man väl börjat med den ovanan är barriären bruten och man kommer fortsätta ta promenadstopp. Den planen höll inte alls i två mil som tänkt utan i två kilometer. Redan vid första vätskestationen var jag tvungen att gå och inte ens ut dit lyckades jag hålla låga 6 min/km vilket jag hoppats på. Fyra mil kvar och en katastrofstart! Detta skulle bli en lång dag, en riktigt lång dag…

Vätskestationerna låg med ungefär två kilometers mellanrum och man tänkte aldrig längre framåt än till nästa depåstopp. Allt annat skulle vara så oerhört nedbrytande. Jag kunde inte känna mina lår och hade svårt att andas så fort jag tagit löpsteg i mer än några hundra meter. Men jag kämpade på, från station till station. Varvade några hundra meters löpning med gång. Försökte peppa mig med att kroppen var hel och att mina två stora fasor var övervunna (simning och punktering). Nästan alla andra i omgivningen hade gula och gröna band runt armen som ett bevis på att de var ute på andra eller tredje varvet. Min arm var naken och jag ogillade det skarpt.

Tillbaka inne i Kalmar pressade publiken fram lite nya krafter ur min kropp. De täta åskådarleden vägrade acceptera promenadsteg och satte fart på mig. Jag försökte suga in kraft från dem och njuta av stämningen. Två varv kvar på löpningen. Jag fick mitt första armband och borde sett det som en liten delseger men ett nytt orosmoln reste sig vid horisonten. Löpningen inne i Kalmar hade skakat om min kropp och magen började protestera, något jag dessförinnan varit helt förskonad ifrån.

Jag inne i Kalmar efter första varvet på löpningen, ser bättre ut än det kändes.

Andra varvet blev helt fruktansvärt och en ny ritual tog vid. Den gick i princip ut på att hitta det rätta gångtempot där magen inte skakades om så mycket att jag skulle skita på mig. Jag besökte bajamajor vid 5-6 depåstopp på raken och släppte ut det jag svalt av Kalmar Sund. Lyckligtvis krampade inte magen särskilt mycket men detta var verkligen inte ett tidseffektivt sätt att ta sig fram på.

Flera kilometer på raken snittade jag långt över 10 min/km och med det här sättet att kryssa sig fram var maxtiden i fara. Det jobbiga var att jag inte riktigt kunde kontrollera läget. Mitt enda hopp bestod i att eländet skulle ta slut så småningom, hur mycket vatten jag än svalt kunde det till sist inte finnas mer att släppa ut.

Första halvmaran gick på drygt 3:10. Det är ofattbart långsamt. Strax efter att jag kommit halvvägs in i loppet kände jag dock att det äntligen började bli tomt i kroppen på elände som måste ut men alla dessa stopp och att knipa ihop magmuskulaturen hade gjort mig helt matt. Jag valde att gå försiktigt i ett par kilometer in mot Kalmar och återupptog därefter proceduren med några hundra meters löpning varvat med gång.

Det började bli allt mindre folk ute på banan nu. Jag mötte Sebastian en sista gång (nu var han säkert 7 km före mig) och han såg osannolikt fräsch ut och ropade något om att han hade stannat till och käkat risgrynsgröt och fått nya krafter. Bara tanken på mat just då gjorde mig spyfärdig.

Tillbaka inne i Kalmar orkade jag inte längre låtsas inför publiken att jag var stark. Jag tog några löpsteg där publiken var som tätast men så fort jag kom runt ett hörn där det var mer folktomt började jag promenera igen. Gjorde vad som kom att bli mitt sista bajamaja-besök nere vid vattnet och passerades sedan av den bekanta killen som var sist upp ur vattnet. Han hojtade att om han höll nuvarande fart skulle han fixa maxtiden med kanske en halvtimmes marginal och han försvann oroväckande fort vid horisonten.

RIKTIGT sliten inne i Kalmar efter två varv och mörkret började falla...

Fick mitt andra armband men kunde inte känna någon glädje över det. Så oerhört långt kvar och massor med misär. Kom på att jag måste ställa till med kalas för att komma på bättre tankar och vid nästa depåstopp körde jag fredagsmys med vätskelangarna. De fick bjuda på chips och cola. Det gav mig lite nya krafter, hjärnan klarnade något och jag kunde börja kalkylera tider.

Det var på gränsen till kris med maxtiden nu insåg jag. Jag taktade faktiskt på mot en målgångstid precis strax över kl 23. Tänk om jag skulle ha slitit hela den här dagen och missa med några futtiga minuter. Fruktansvärt!

Rädslan fick mig att öka steglängden något ut ur Kalmar. Jag var helt ensam på asfaltsbanorna nu och mörkret hade fallit. Det är nu pannbenet ska fram Rickard, tänkte jag. Håller jag 9 min blankt/km fixar jag det här med några minuters marginal. Jag frågade varje människa jag mötte vad klockan var, räknade och räknade. Så fort km-tiderna på pulsklockan började takta över 9 min/km tvingade jag mig att ta löpsteg till dess att de gick ner mot 8:50 min/km. Så höll det på, kilometer efter kilometer.

Det var alldeles becksvart på vissa passager, längs andra hade arrangören ställt ut marshaller. Min stora fasa nu var att ta fel väg och missa måltiden pga det. Därför var huvudet hela tiden nedborrat i asfalten så att jag inte skulle missa de vita pilarna som visade vägen. Mitt ute i ett skogsparti hörde jag läten. En kille kom ikapp mig bakifrån. Han var riktigt stressad över maxtiden, tog sig förbi och ville inte prata så mycket mer. Jag blev orolig att jag hade räknat fel, räknade om och om igen. Nä, det stämde. Håll 9 min/km så finns det några minuters marginal!

I nästa skogsparti fick jag för mig att jag var omsvärmad av myggor och att de satt i klasar på mina axlar. Jag slog mig själv över axlarna om och om igen. Tyckte att de stack mig hela tiden. I efterhand fanns det inte ett enda myggbett där. Jag måste ha hallucinerat.

Vändpunkten passerades och nu tog jag vatten eller cola i farten på stationerna samtidigt som jag frågade om exakta klockslag. Räknade och räknade. Jag höll takten. Utan felnavigering och fler toalettbesök skulle det kunna gå!

Vid depåstoppet med 4 km kvar hade jag ca 40 minuter på mig och det fanns inte längre skogspartier kvar längs banan där jag skulle kunna ta fel väg. Magen kändes ok. Ett fullständigt lugn tog överhanden inombords. Jag skulle klara det! Det var nära till tårarna.

Det var hit man bara längtade - till den fantastiska upploppsrakan.

Vid ungefär två km kvar kunde jag höra speakern ta emot målgångar. Snart är det min tur, tänkte jag. Jag njöt i min sista stund av ensamhet – snart, visste jag, skulle ett hav av folk följa varje steg jag tog.

Upp förbi växlingsstationen och in i city. Jag bars nu fram av ett folkhav som ropade mitt namn. Människorna som placerat sig längs banan klappade i takt och gjorde high fives. Jag kunde inte längre känna någon trötthet. Det här var min stund, minuterna jag drömt om varje dag i mer än ett år. De sista femhundra meterna var ren magi. Jag joggade lätt hela sträckan fastän det egentligen plötsligt fanns krafter till en spurt (var nu de kom ifrån). Jublet var helt öronbedövande ifrån uteserveringarna och jag kände mig som värsta rockstjärnan.

På upploppet applåderad av damsegraren.

På mattan inne på upploppet möttes jag upp av borgmästaren och damsegraren. De ville springa tillsammans med mig eftersom jag kunde bli sista deltagaren in i mål under maxtiden för medalj och officiell tidsnotering. Ok för min del! Jag stannade dem för en stund för att vi skulle göra vågen med läktarna. Först läktaren till vänster, sen läktaren till höger.

Här applåderad av Kalmars borgmästare i bakgrunden.

Därefter joggade jag själv lätt de sista meterna fram mot målporten, lyfte nävarna i skyn och avslutade med Brysselsteget in över linjen.

Nävarna i skyn och ut med tungan!

Brysselsteget del 1.

Brysselsteget del 2.

Brysselsteget del 3.

Löpningen gick på 6:32. Det kan t o m vara så att jag levererade en negativ split, dvs en andra hälft snabbare än den första. Fast snabb är kanske fel ord att använda. 

Efter loppet

Första medaljbilden, foto Jörgen.

Allt slit under så lång tid och en hel dags kamp var över. Jag hade fixat det! Mest otroligt av allt var kanske att jag inte hade funderat en enda gång över att bryta. Det fanns liksom inte på kartan.

Jag blev omhändertagen, fotograferades, duschade och bytte om. Minnesfragmenten är lite dimmiga men jag kände mig lycklig. Dessutom slapp jag komma sist eftersom Henrik fått på en spurt och tog sig in några minuter efter mig. Det gjorde att jag slapp den mest extrema uppståndelsen och kunde njuta av ögonblicket på ett mer lagom vis.

Mötte upp med Jörgen och Maria för lite käk och då kom reaktionen. Jag hällde i mig några klunkar cola och skulle strax sätta i mig en pizza då en våg av illamående slog emot mig. Jag spydde som en kalv fyra ggr i en halvmörk gränd innan läget stabiliserades. Jörgen fixade lite vatten i något som såg ut som en hundskål och jag sörplade av det samtidigt som jag checkade ut min cykel.

Jag sov inte mer än tre timmar den natten. Hela jag var en adrenalinkick som varken kunde äta eller sova. Någon allvarligare träningsvärk drabbades jag aldrig av men det var som om alla mina försvarsmurar brutits ner och jag förvandlades till den mest känslosamma variant av mig själv man kan föreställa sig.

Inställningen till att någonsin ge sig på det här igen har vänt ifrån sannolikt aldrig till kanske, om jag lyckas lära mig crawla. Vi får se helt enkelt. Först väntar dock en ettårig belöningsresa Jorden Runt. Den är jag värd!

Tack till

Mina föräldrar som ställde upp och lade en hel långweekend på evenemanget. Att veta att någon följde mig på plats och att ha någon att titta efter betydde mycket mer än man kan föreställa sig.

Kjelle och Anette för uppehället. Ett kalasupplägg som gjorde tillvaron i Kalmar helt oproblematisk.

Jörgen som varit ledstången jag hållit i under hela satsningen och en av mina främsta inspirationskällor. När jag vacklat är det oftast han jag tagit rygg på och det har varit stort att dela resan med någon som vet precis vad man går igenom. Weltklasse på din debut!

Peter för inför- och eftersnack. Pepp och funderingar. Så snyggt jobbat av dig!

Blåbärsgänget på Funbeat för inspiration och tips.

Alla som följde mig under dagen. Det blev ohyggligt spännande på kvällen och den respons jag fått har varit helt överväldigande. Jag vet att det är något alldeles exceptionellt jag utfört men att så många skulle bry sig är väldigt rörande.

Människorna i och runt Kalmar och på Öland som oförtrutet hejade på oss tävlande timme ut och timme in. Utan det stödet hade jag förmodligen fixat distansen men absolut inte maxtiden.

Till sist

Detta var mitt livs prestation och för första gången är jag stolt över något jag gjort, på riktigt. Endast några tusen svenskar har fixat det här – de flesta av dem talangfulla idrottsmän som tränat i många år. Jag gjorde det utan någon direkt talang med en nästan orimlig tidsplan och hade kul hela vägen. Någonstans hittade jag kärnan i mig själv och jag gillade det jag upptäckte – en vinnarskalle, kämpe och inspiratör. För mig blir det inte större än så här och det är gott nog. Med råge.

I siffror

Totaltid: 15:55:12 (Maxtid för medalj/officiellt resultat 16:00:00)

Placering: 1605 (av 1606 i mål vilket ger en DNS/DNF på nästan 20% med 2 000 anmälda vilket säger en del om hur tufft det var)

Simning: 2:10:33 (dåvarande placering 1636)

T1: 6:10

Cykling: 6:54:34 (dåvarande placering 1600)

T2: 11:19

Löpning: 6:32:36