söndag 15 september 2013

Pacific Coastal Run

Stilla Havet. Världens största blöta pöl. Vilken följeslagare kan tänkas rama in en löprunda på ett vackrare och mer stimulerande sätt? Jag befann mig i Yachats, en bortglömd semesterpärla längs Oregons kustlinje i Lincoln County, lokaliserad mellan Newport i norr och Florence i söder vilket inte lär säga gemene man särskilt mycket. Det svåruttalade namnet Yachats påstås betyda "dark water at the foot of the mountain" vilket får sägas vara en målande beskrivning.


U.S. Route 101 - en riktig amerikansk klassiker, passerar förbi byn i farten. I övrigt händer det inte mycket på orten och det är väl just det som är själva meningen? Det stora havet och den lilla människan - den perfekta avkopplingsbrygden.

Från centrala Yachats och norrut längs kustlinjen går en 2,5 km lång och alldeles fantastisk promenadsträckning som är öppen för allmänheten. Inledningsvis är underlaget asfalt men det övergår ganska snart i en variation av gräs- och grusstig.


Efter ett glatt samtal med detta härliga gäng som höll en family reunion med vinglasen sträckta i skyn lät jag benen göra sitt.


Inledningsvis var det omöjligt att inte göra ständiga fotostopp och fånga de storslagna miljöerna och de små detaljerna längs vägen.


Vindarna blåste söderifrån och gav extra lyft i stegen. Det fräsande ljudet från vågorna som slog in mot klippor och stränder varvades med havsfåglarnas skrän. De kändes lätt, fritt och enkelt.


När stigen slutade här med en mindre backe ner till stranden vände jag på klacken och sprang samma sträcka tillbaka.


Motvinden jag nu mötte sög upp kroppens krafter och var stundtals riktigt bitande.


I ett kortare skogsparti fick man för en liten stund vilsamt lä innan vinden åter mötte mig som en vägg.



Tillbaka vid startplatsen hade jag sprungit halva den planerade milen. Stigen var så spektakulär att jag ansåg den vara värd ytterligare en tur-/returlöpning men nu med fotostopp som ett definitivt tabu. Stegen bar mig framåt snabbare och snabbare i vinden och vissa kilometertider var faktiskt ner mot en nivå som jag inte ens skulle skämmas över i toppform. Ja, det vill säga tills jag vände och löpte stigen tillbaka för sista gången. Då blev det istället ett rejält krigande i motvinden igen.



Milen på 50:32. På en lätt knixig stig utan att köra på absolut max. Visst pekar det åt rätt håll nu när slaggprodukterna från Ironman helt lämnat kroppen och begynnelsen till en hygglig löparform börjar kunna skönjas. Men det är en bit kvar och jag vet inte om jag når dit - det finns så mycket annat i den här delen av världen som slåss om min uppmärksamhet.

tisdag 10 september 2013

Parken runt gamla gasfabriken

Från löpningen i björnskogen utanför Whistler i Kanada har jag tagit mig ett stycke söderut till Seattle i USA. Min avlägsna släkting Betsy (brylling bosatt i staden) hjälpte mig med tips på kul ställen i omgivningen att förlägga en löprunda till och jag fastnade för vad som av många anses vara USAs märkligaste park: Gas Works Park.

Uppvärming inför löprundan = barcrawl kvällen innan, syns det? ;)
Parken är belägen vid Lake Unions norra strand och för att ta sig dit rekommenderas buss från Downtown viket tar ungefär 20 minuter och från busshållplatsen är det sedan en promenad på ca 10 min till Gas Works Park. Parken är uppbyggd runt Seattle Gas Light Companys gamla gasanläggning som var i drift i 50 år mellan 1906 och 1956 och därefter köptes marken upp av staden med planen att angöra en park på platsen. Den stora finessen här är dock att arkitekten som ritade parken valde att behålla skeletten från anläggningen och bygga parken runt dem vilket för en besökare resulterar i en sorts påminnelse om en svunnen tid.

Efter två dagar i strålande solsken och klarblå himmel vaknade jag upp till ett Seattle insänkt i dimma och antydan till lätt duggregn. Seattle är berömt för sitt påstått usla väder och de första bilderna jag tog efter ankomsten till parken illustrerar just detta. Som i denna vy t ex in mot skyskraporna ut över Lake Union:

Rena skräckfilmsvyn in mot Seattle och nej..bilden är ej tagen i svartvitt
Under tiden jag var igång med att springa sprack dock molntäcket upp och jag avslutade rundan i strålande solsken. Med detta genomgick också parken en sorts metamorfos vilket framgår tydligt i dessa bilder av samma motiv tagna före och efter löprundan.

Före löprundan: Mörkt och skrämmande
Efter löprundan: Strålande solsken och nästan inbjudande!
Vissa av gasfabrikens skelett skyddas av inhängnader. Andra fungerar som fristående skulpturer och på ett ställe har man restaurerat upp och målat om fabrikens gamla beståndsdelar till en lekplats på ett väldigt finurligt sätt.

Världens enda gasfabriks-lekplats?
Parken i sig är inte särskilt stor vilket resulterade en ganska mycket zick-zackande och ett antal loopar i repris för att komma upp i en mils löpning. Stigarna växlar mellan asfaltsunderlag, grus och gräs och jag valde att bygga in den slingrande vägen upp för utsiktskullen vid ett flertal tillfällen i passet för att leka lite med pulsen. Det finns också lämpliga Rocky-trappor i parken för den som är lagd åt den typen av självplågeri men dessa avstod jag ifrån.

Eftersom jag hade varit på pubcrawl kvällen innan var kroppen inledningsvis inte alls vänligt inställd till löpning men i takt med att solen bröt igenom molntäcket kunde jag öka upp tempot från kilometertider runt 5:30 ner mot 5 blankt på slutet. Sammanlagt behövde jag 52 minuter för att avverka milen i lätt kupering vilket var ungefär enligt förväntan ställt mot rådande förutsättningar.

Känns parken avlägset bekant? Det kan bero på att den figurerat i filmer som "Singles" och "10 Things I Hate About You". Dessutom har den också varit både startplats och målgångsplats i olika avsnitt av den populära TV-serien "The Amazing Race".

Fler strukturer från en svunnen tid.
Övriga besökare i parken var mestadels hundägare men också en och en annan joggare som njöt av de fina vyerna ut över vattnet och de märkliga lämningarna ifrån den gamla fabriken.

Medtrafikanterna i parken: Hundägare och annat löst folk.
Om någon planerar en löprunda hit rekommenderar jag en kik på en karta innan starten så att delar av rutten även kan förläggas till sträckor utanför parken längs vattenbrynet för när man väl kommer in på femte varvet runt parken och passerar de tråkigare delarna vid parkeringsplatsen börjar det onekligen kännas något enformigt. I övrigt en löparmiljö att rekommendera. Knäppt, vackert och märkligt!

fredag 6 september 2013

Löpning på klassisk och farlig mark i Kanada

Långt borta i världen befinner sig en herre som för 2,5 veckor sedan med minsta möjliga marginal lyckades ta sig i mål på Ironman i Kalmar - det stora slutmålet på en 1,5 år lång hälsosatsning som höll hela vägen. Nu är den stora belöningsresan inledd! Det är något tveksamt om jag någonsin igen kommer att satsa mot en så tuff fysisk utmaning men träningen ska ju inte behöva dö ut helt för den sakens skull och nu, mer än någonsin, är jag i behov av god kondition för att orka med och kunna njuta av det ganska tuffa programmet på drömresan. Så den här bloggen får leva kvar med ett inlägg då och då någonstans i världen när jag kört ett träningspass värt att rapportera om. Miljöerna lär ju vara ganska annorlunda mot vad folk utsätts för hemmavid så någon kanske finner det inspirerande att följa de här passen också?

Det är något visst med att sluta cirklar och få till logik. Den här gången skedde det dock helt slumpmässigt. Äldsta dottern hemma hos familjen där jag för tillfället huserar i Whistler, Kanada, råkar vara ett stort kanadensiskt medaljhopp inför OS i Sochi i skicross så det var henne jag frågade om tips på löpslinga när jag skulle ut på mitt första löppass sedan Ironman. Framme vid den utpekade starten visade det sig vara riktigt klassisk mark - samma runda som jag gjorde mitt livs längdskidåkningspremiär på under bevakningen på plats av vinter OS 2010. Alla små pusselbitar leder ju så småningom fram till helheten och här fanns en liten hörnsten i vad som kom att leda till en Vasaloppsmålgång tre år senare. Stort!

Startplatsen
Entusiasmen satte sig dock snabbt i halsen. Stora plakat varnade för sannolika möten med björnar ute i skog och mark. Jag memorerade de viktigaste informationerna - vid ett möte med en björn skulle man hålla minst 100 meters avstånd, prata lugnt, inte släppa ögonkontakten och sakta backa bort från platsen.

Exempel på björnskylt.
Nåväl, jag kunde ju inte fega ur nu. Vad skulle snygga Marielle säga om jag kom hem med oförrättat ärende och svansen mellan benen? Killen som hon imponerat frågat ut kvällen innan om bravaderna i Kalmar när han simmat nästan 4 km i öppet vatten, cyklat 18 mil i tuff vind och därefter gett sig ut på en evig mara. Högt huvud and off we go - I'm an Ironman!?...

Pulsklockan letade och letade efter satelliter utan framgång. Till sist kom det upp en fråga om jag flyttat mig några 100 km sedan sist den var igång. Jag log och tryckte enter på alternativet ja men inte fasen hittade den några signaler för det. Jaja, det fanns en karta vid starten som jag memorerade och stigen skulle vara väl utmärkt så det var väl bara att köra på ändå.

Start nere i högra hörnet, upp till och runda sjön och därefter tillbaka - The Lost Lake Loop.
De första hundra meterna var jag fullt sysselsatt med att spana in i skogen efter pälsklädda djur. Må all världens ondska drabba den som rekommenderade 100 meters avstånd vid möte med en björn! Stigen slingrade ju sig fram med ständiga svängar och upp över små kullar mest hela tiden så i bästa fall skulle man ha 25 meters avstånd vid ett möte med dessa varelser. Minns att jag tänkte att det kanske är här allting slutar - upp över en kulle och rakt in i ett björngap? Sedan kom jag på andra tankar av flera orsaker.

Lost Lake.
Dels var det mycket folk i rörelse i det fina vädret ute på slingan som döpts till The Lost Lake loop. Mountainbikecyklister, löpare och vandrare. Tillsammans förde vi säkert tillräckligt mycket oväsen för att hålla bestarna på avstånd. Inte minst jag började föra oväsen, de ständiga backarna knäckte mig nästan direkt och jag kände mig väldigt otränad där när jag flämtade ljudligt upp över kullarna. Att hålla mig upprätt krävde så pass mycket uppbådande av kraft att jag inte hade tid att spana in i skogen. Sen kom jag fram till The Lost Lake och hade fullt upp med att kolla in de härliga vyerna det fåtalet ggr jag på allvar orkade titta upp.

Jag i motljus framför sjön.
Så lämpligt med en blogg så man måste ta ett och annat fotostopp och kan pusta samtidigt i några sekunder! Loopen rundade sjön och på bortre långsidan fanns en badbrygga som lockade en hel del men jag kämpade på, kom in i andra andningen och kände mig lite starkare.

Badbryggan där mellan träden.
 Lite längre fram fanns en enklare sandstrand med några badgäster och därefter återkom man till startplatsen.

Sandstranden
Rundan kändes lite för kort för en järnman så jag tog ett varv till. Nu kändes inte längre de små kullarna som kullar utan som höga berg som skulle bestigas. Började jobba lite med positiva tankar - inte ett spår i kroppen av järnmansinsatsen mer än möjligen att jag blev onaturligt trött av fysisk ansträngning. Men inga knän, ljumskar, baksidor av lår eller så som ömmade. Min kropp har tagit den här fysiska satsningen förvånansvärt bra och det kan jag skratta mig lycklig över.

Bilderna hade tagits på första varvet så nu förbjöd jag mig själv att stanna öht. Det funkade men var jobbigt. Rätt som det var ute i skogen vaknade pulsklockan till liv och jag tryckte igång den. Kilometertiderna som loggades låg på uppåt 5:50 min/km, inte så illa ändå med tanke på hur långsamt jag tyckte det gick. Terrängen var faktiskt rätt tuff och jag hade inte rört mig på länge, hade 25h resa samt en del alkohol i kroppen ifrån gårdagen. När jag till sist lufsade in i mål kunde jag räkna ut att slingan bör ha varit 4 km lång och att jag därmed avverkat ca 8 km terränglöpning. Första träningspasset på resan, ingen djupdykning ner i en björnkäft, vackra vyer och inga krämpor - det blir bra det här...