söndag 15 september 2013

Pacific Coastal Run

Stilla Havet. Världens största blöta pöl. Vilken följeslagare kan tänkas rama in en löprunda på ett vackrare och mer stimulerande sätt? Jag befann mig i Yachats, en bortglömd semesterpärla längs Oregons kustlinje i Lincoln County, lokaliserad mellan Newport i norr och Florence i söder vilket inte lär säga gemene man särskilt mycket. Det svåruttalade namnet Yachats påstås betyda "dark water at the foot of the mountain" vilket får sägas vara en målande beskrivning.


U.S. Route 101 - en riktig amerikansk klassiker, passerar förbi byn i farten. I övrigt händer det inte mycket på orten och det är väl just det som är själva meningen? Det stora havet och den lilla människan - den perfekta avkopplingsbrygden.

Från centrala Yachats och norrut längs kustlinjen går en 2,5 km lång och alldeles fantastisk promenadsträckning som är öppen för allmänheten. Inledningsvis är underlaget asfalt men det övergår ganska snart i en variation av gräs- och grusstig.


Efter ett glatt samtal med detta härliga gäng som höll en family reunion med vinglasen sträckta i skyn lät jag benen göra sitt.


Inledningsvis var det omöjligt att inte göra ständiga fotostopp och fånga de storslagna miljöerna och de små detaljerna längs vägen.


Vindarna blåste söderifrån och gav extra lyft i stegen. Det fräsande ljudet från vågorna som slog in mot klippor och stränder varvades med havsfåglarnas skrän. De kändes lätt, fritt och enkelt.


När stigen slutade här med en mindre backe ner till stranden vände jag på klacken och sprang samma sträcka tillbaka.


Motvinden jag nu mötte sög upp kroppens krafter och var stundtals riktigt bitande.


I ett kortare skogsparti fick man för en liten stund vilsamt lä innan vinden åter mötte mig som en vägg.



Tillbaka vid startplatsen hade jag sprungit halva den planerade milen. Stigen var så spektakulär att jag ansåg den vara värd ytterligare en tur-/returlöpning men nu med fotostopp som ett definitivt tabu. Stegen bar mig framåt snabbare och snabbare i vinden och vissa kilometertider var faktiskt ner mot en nivå som jag inte ens skulle skämmas över i toppform. Ja, det vill säga tills jag vände och löpte stigen tillbaka för sista gången. Då blev det istället ett rejält krigande i motvinden igen.



Milen på 50:32. På en lätt knixig stig utan att köra på absolut max. Visst pekar det åt rätt håll nu när slaggprodukterna från Ironman helt lämnat kroppen och begynnelsen till en hygglig löparform börjar kunna skönjas. Men det är en bit kvar och jag vet inte om jag når dit - det finns så mycket annat i den här delen av världen som slåss om min uppmärksamhet.

2 kommentarer:

  1. Jäklar vad jag är avundsjuk på dina löprundor.
    Farten sitter såklart delvis i den snabba tröjan från Valle. ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den dagen man ska återgå till vanliga ordinära rundor hemmavid lär vissa motivationsproblem uppstå :)

      Radera