lördag 6 april 2013

Lågvattenmärke

Jag har under mina 35 levnadsår gjort det till något av en konstart att alltid undvika all form av sysselsättning som jag inte tycker är kul och/eller inte är bra på. Livet är lite för kort för att slösas bort på det andra liksom. I mitt fall har det innburit att jag kategoriskt undvikit alla former av renoverings- och handarbete, dans i alla dess former, nästan enbart lagat mat i sällskap med andra människor (då kan det ibland vara kul) och aldrig badat mer än för att svalka mig i vuxen ålder. Tills nu.

Jag ville ge mig själv den där riktigt stora utmaningen. För att lära mig något jag verkligen skulle vilja kunna. Riktigt vuxensim (inget fjösigt tantsim) vore häftigt att kunna och därför tänkte jag mig att triathlon var ett perfekt upplägg eftersom det fanns andra moment i sporten som jag trots allt gillade. Problemet är bara (vilket jag dessvärre hade förträngt) att när jag är dålig på någonting, då är jag oftast alldeles ofattbart usel på det.

Det börjar krisa nu. Trots månader av "vattenvänjning" under hösten och trots dubbla crawlkurser sedan två månader tillbaka vägrar det där riktiga genombrottet och "aha-upplevelsen" att komma. Jag kan fortfarande inte crawla 25 meter på beställning. Jag brukar fixa det kanske 1-4 ggr per pass men däremellan är misslyckandena ofattbart många och när jag väl når kaklet efter en lyckad längd är jag så utpumpad eftersom jag oftast hållit andan helt den sista tredjedelen bara för att vara säker på att klara sträckan och inte misslyckas med en andning att det vore helt otänkbart att vända och köra ännu en längd på direkten.

Idag nådde fiaskot någon sorts klimax när jag blev så less på mig själv under crawlkursen att jag helt sonika klev upp ur bassängen efter halva passet och bara lämnade efter några ursäktande ord till tränarna, duschade och klev ut och satte mig och tjurade i bilen innan jag rattade hem mot Malmö. Som ett tjurigt litet barn. Vet inte om jag någonsin i vuxen ålder betett mig på liknande sätt.

Nu vet jag faktiskt varken ut eller in. Tror mig ha fått tillräckligt med instruktioner för att veta hur man ska göra i teorin men den här talanglösa kroppen bara vägrar. Kanske skiter jag helt i crawlet, biter i det sura äpplet och bröstsimmar på triathlontävlingarna. Ett annat alternativ är att träna i mängd på egen hand och skita i crawlkurserna bara för att bevisa för mig själv att det inte är ok att ge upp. Eller... äh jag vet inte!

Det blir en naturlig tvåveckors paus från bassängen nu. Viss tid till att tänka efter och välja väg. Sen får jag köra efter den strategi som sätts upp för det finns inte tid till att tveka nåt mer. Kanske finns det faktiskt inte tid nog ändå.

Paris och Wien väntar nu i nio dagar. Försöker pigga upp mig med att jag verkligen ser fram emot maran - faktiskt mer än inför debuten i Valencia. Det hade jag inte trott för några veckor sedan. Man kan ju drömma om att jag kan säga samma sak om simningen om en månad. Men det är nog naivt.

7 kommentarer:

  1. Såklart jäkligt tråkigt med en sån känsla, men jag börjar tro att det är en dålig kurs helt enkelt.
    Alla som gick klubbens kurs senast klarade en 25:a efter några pass bara, så jag är helt säker på att även du skulle klara det.
    Vi får diskutera detta efter några öl i Wien. ;-)

    SvaraRadera
  2. Ska jag skylla ifrån mig så kanske? Problemet är då att jag faktiskt går två olika kurser och därtill kör egna pass däremellan. Frågan är vilken oerhörd mängd pass jag skulle behöva ta mig igenom för att fixa det i knapp styrfart och om den lilla tidsvinsten det skulle ge på IM verkligen är värd den insatsen?

    SvaraRadera
  3. Oj, oj, om jag bara kunde komma på något som kan hjälpa dig. Situationen låter inte alls bra....
    //Vasaloppan

    SvaraRadera
  4. Tråkigt att du känner så. Jag tycker själv att jag på kurserna fick så oändligt mycket att tänka på att jag knappt kunde ta mig framot för att allt snurrade i hjärnan men när jag tränade själv utan press och ögon på mig, lyckades få till åtminstone några av de tips som delats ut. Sen tycker jag att hjälpmedel som dolme och paddlar har hjälpt mig enormt då jag kan fokusera på en sak i taget. Hoppas du får nytt hopp och ny inspiration under ditt simavbrott och lycka till på maran!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ungefär samma känsla här Marre. Det blir nästan för mycket att tänka på. Samt andningen ovanpå allt. Vi kör en del dolme/paddlar på ena kursen och där finns helt klart en del att hämta. Jag har bestämt mig för att ge crawlet en sista chans under veckorna efter Wien. Men först ska jag ge järnet här nere på söndag - tack, känns extra skönt med rader från någon som brottats med samma bekymmer!

      Radera
  5. Jag har känt precis som du. Jätte jobbig känsla. Dock släppte det när jag fick några timmar personligsimträning i somras.

    Skadade ryggen och kunde varken springa eller cykla. Nu känner jag betydligt mycke mer glädje till simningen. Det börjar släppa mer och mer. Efter min crawlkurs i våras var jag helt förtvivlad. Fick bra tips av Josefine Lillhage som fick mig att förstå att crawlkursen jag gått inte varit den bästa.

    Har startat en grupp på facebook som heter "Simma" Tänker att alla som vill, oavsett nivå kan hoppa in där så kan vi utbyta erfarenheter.

    Välkommen!

    SvaraRadera