Påskens maffiga långpanna

Jag satt under påskdagskvällen och måttade ut en runda på Eniro som skulle ge mig det där absolut nödvändiga långpasset på 3 mil två veckor före marastarten. Utan ett sådant innanför västen vore det komplett vansinne att ställa sig på startlinjen i Wien och tro att det skall vara möjligt att leverera ett nytt pers, ja kanske t om en tid under 4h (vilket egentligen var målet redan i debuten). Nu finns chansen, jag levererade här under annandagen och genomförde mitt livs längsta distanslöpningsträningspass.

Efter februari, som råkade bli helt löpfritt, har jag tagit min egen krisplan på allvar och nästan väl snabbt taktat upp. Ungefär enligt schemat 3-7-10-12-21-30 km med längre och längre återhämtningspass däremellan. Det är riktigt tunt, men det kan räcka?

Dagens runda inleddes dock med stora frågetecken. Efter en halvtimmes strul med klockan före start fick jag till sist kontakt med satelliterna och kunde komma iväg. Efter 30 meter insåg jag att långfredagens svensexa satt i kroppen (träningsvärk från simhoppning/friidrott och därtill en rejäl fest). Andhämtningen var direkt ansträngd och farten ytterst måttlig. Det kändes inte alls rimligt att ta sig från 30 meter till 30 kilometer helt enkelt.

Jag tog sikte mot Södervärn och följde därifrån cykelvägen i sydostlig riktning via Persborg och Jägersro. Efter en 7-8 kilometer släppte träningsvärken och jag fick ett bättre steg. Strax därefter fick jag också kontroll på flåset. Den nästan enda personen jag mötte längs rundan var en bekant under motorvägsbroarna bortom Jägersro. Sten-Inge var en (av mig) inbjuden joker/funktionär på svensexan i fredags och blev nog lika förvånad som jag av mötet vid tunnelpassagen.

Första milen passerades någonstans ute vid Kristineberg på knappt 58 minuter. Oerhört försiktigt tempo alltså. Jag vågade mig på en liten fartökning när jag kom till Käglinge och svängde av mot Törringe. Ganska snart började barndomsminnesplatserna segla förbi längs min väg. Sandsten, Hintons (Rönnebäcks) golfbana, Indianskogen och så småningom Törringelundsskogen. Bitvis var de iskalla vindarna, som skar som knivar in i märgen, en halvtuff nöt att knäcka ute på den skånska slätten men jag kunde ändå kosta på mig att njuta lite av den lantliga idyllen med hästar i hagarna och doft av gödsel.

Nästan exakt vid den punkt där jag var som längst hemifrån passerades 15 km - perfekt! Nu började dock magen konstra en del men situationen förvärrades aldrig och jag ökade på farten ytterligare något genom Toarp. Kom in i Oxie och fick det lite kämpigare när det började luta svagt uppför men vetskapen om att jag trots allt tog Oxiebacken från "det enkla hållet" stärkte mig och väl ute ifrån Oxie var det bara dryga milen kvar. Andra milen gick snabbare än den första, ca 56 min och halvmaran på ca 1:59.

Efter Kungshögarna började det luta nedför och farten steg ytterligare. Strax därefter kom jag in på samma cykelbana som jag startat äventyret på och jag krigade mig nu inåt city. Lyckades hålla farten riktigt bra och fick inte mina första bekymmer förrän vid ungefär 27 kilometer. Då var jag tillbaka vid Södervärn och förstod att det skulle behövas lite kringelikrokar på vägen hem för att komma upp i de önskade tre milen. Vid tidigare långpass har jag alltid hittat en ursäkt för att bryta i det läget men nu sa pannbenet ifrån - är det något jag verkligen behöver träna på så är det löpning när kroppen protesterar och jag pressade ut de där sista kilometerna och kom in på fullt acceptabla 2:48. Sista milen under 55 min, fartökning varje mil således.

Nu är jag bara stolt och nöjd. Pannbenet levererade och kroppen tycks ha hållit för min snabbt uppväxlade löpningsdos under de sista veckorna. Vienna City Marathon - here I am - med en oväntat snabb halvmara och en rejäl långpanna i bagaget - räcker det???