söndag 5 maj 2013

Äntligen!

Hade tänkt mig tre dagars vila efter Vienna City Marathon. Det blev tre veckor...

Efter de planerade vilodagarna åkte jag på ett riktigt envist halsont som jag inte vågade träna med. Men eftersom kalendern var sprängfylld med annat (bl a en bröllopsweekend i Norrköping och Queens Day i Amsterdam) fick halsen nog ändå aldrig riktigt den vila som behövdes och tiden bara flöt iväg. Först igår började det kännas bra och idag fick jag äntligen till ett träningspass.

Jag har lånat en riktig pärla av en kompis - en röd Cannondale från tidigt 90-tal - i väntan på att jag skall komma till beslut runt hur jag hanterar cykelfrågan. Nu börjar det luta åt att jag kanske kör Vätternrundan på den och istället investerar i en begagnad tempohoj. Men jag vet inte, hjärnan svänger i frågan hela tiden.

Precis innan premiären.
Skickade in hojen på en enklare service igår och på vägen ut till föräldrarna (med cykeln i bakluckan - ville inte ta mina nybörjartramptag mitt inne i city) svängde jag förbi Stadium och plockade på mig cykelskor, brallor, tröja och handskar.

Sen bar det av. Med start i Kristineberg i utkanten av Oxie tog jag en svängom genom Skabersjö, Torup/Bokskogen, Bara, Klågerup, Torup och tillbaka. Strax under fyra mil blev det på den försiktiga premiärturen.

Det kändes ovant och lite nervöst att sitta fast i pedalerna och kändes därtill lite vingligt då och då. Vid sämre asfalt och i svängar och liknande tog jag det mycket försiktigt. Det började strama i nacken redan efter någon kilometer och jag hade bekymmer med hjälmen som betedde sig märkligt (fästanordningen släppte men är nu fixad). Dessutom brände det i halsen så fort jag tog i lite uppför så helt undanröjd var tydligen ändå inte förkylningen.

Trots det härliga vädret kändes det aldrig särskilt kul och jag var helt talanglös när det gällde att hantera växlarna rätt så jag körde nästan hela sträckan på samma växel (jobbigt i uppförsbackarna...). I den brantaste uppförsbacken blev jag till sist stående och när jag skulle försöka återstarta från stillastående blev det vingel då vänsterdojan knäppt fast igen utan att så var meningen och jag drog rakt ner i backen. Inte det minsta skrapsår blev det men jag blev lite chockad och gick sedan uppför den stigningen och slet halvt sönder mina nya skor (orutin...).

Skönt att ha debuten överstökad men jag hoppas verkligen på att hitta mer gnista framöver i detta moment. Förmodligen blir det mycket roligare om man är ett gäng som är ute och kör. Annars har jag svårt att förstå hur folk kan bli så bitna av sporten.

4 kommentarer:

  1. Här har jag suttit med ont i magen för att DU skall köra 30 mil om en dryg månad. Detta inlägg lugnar verkligen inte den känslan. Tips: lär dig växla INNAN backarna - det lär behövas. Runt Vättern är det inte platt som i Skåne :). You can do it - 96 mil kvar på träningen!//Vasaloppan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj. Jag tror inte du behöver vara särskilt orolig. De två femmils-rundorna som jag hunnit med efter debuten gör mig inte särskilt rädd för att jag inte ska komma runt sjön. Bara sex ggr så långt, det fixar jag om jag tränar någorlunda disciplinerat fram tills dess! :)

      Radera
  2. Viktigaste är ju ändå prylarna i triathlon och du har ju kittat dig med nya grejer, det räcker! :) Att växla är bra att kunna, det kommer några backar här och var runt Vättern. Resten ger sig. Och jag lovar att det blir roligare efter några gånger, speciellt om du hittar en snygg rumpa att hänga bakom. :o

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Lite coolt är det att glassa runt i cykeltröja och jag har börjat snegla på nätet efter nåt häftigare till Vättern. När natten går över till dag vid sjön blir det en jakt på rätt rumpa och sen får jag ta det på inspiration därifrån!

      Radera