tisdag 26 februari 2013

Race Report: Vasaloppet Öppet Spår

Ännu en "tick i checkboxen" och ett stort mål kan läggas till handlingarna. Ett livsmål därtill, vilket jag berättade om inför loppet. Allt blev inte riktigt som jag trott och tänkt, det blir det sällan, men så som förutsättningarna förändrade sig kan jag rakryggat säga att jag är nöjd med insatsen. Inte vansinnigt nöjd, men klart nöjd. Here's the story:

Före start

En klocka som ringer kl 03:00 brukar vara felinställd men inte den här gången. Jag och David pallrade oss upp ur våra sängar i Blocket-boendet som vi delade med två grabbar från Eslöv och började koka gröt. Det är sådant man gör i Mora en tidig söndagsmorgon. 04:00 plockades vi upp i bil och transporterades till bussavångsplatsen och 04:15 satt vi på en buss i riktning mot Sälen.

04:30 - En målmedveten man i skägg.
06:10 En segerviss man i skägg som tror han har proffsvallade skidor
Vi trodde oss vara i riktigt god tid men det blev ändå stressigt inför starten som skulle gå 07:00. Vid startplatsen i Berga by lämnade vi in våra väskor med ombyten för transport till Mora samt gjorde snabba toalettbesök men var ändå inte nere vid starten förrän vid 06:40. Då var det sedan länge smockfullt i de startfållor som öppnats och vi fick lite snopet stå och se på när starten gick. På Öppet Spår startas tiden när man passerar startlinjen men det är ändå aldrig kul att se sin raceplan gå om intet utan att man kan påverka. Så mycket för en tidig start och färre bromsklossar framför en på vägen till Mora liksom...

David fick sin starttid reggad 07:24 och jag min 07:30. Det hade frusit fast is där pjäxorna skulle fästas i bindningarna och tog mig alltså drygt fem minuter få på skidorna när det äntligen skulle vara min tur. En skånsk startparodi - det började gå troll i skiten helt enkelt och jag svor några fula ramsor om Norrland i allmänhet samtidigt som jag klickade igång min klocka, stoppade den i fickan och började staka mot startlinjen.

Mot Smågan

Jag borde ha sparat på svordomarna - de skulle ha kommit bättre till pass senare under dagen. Fram till den första backen kändes det iaf alldeles lysande. Jag hittade ett fritt spår vid ett par tillfällen och stämde av med rejäla stavtag och schysst kick i frånskjutet. Kroppen tycktes vara i full funktion trots den tidiga morgonen och jag kände hur det sprätte i benen så där gött som det bara gör när man har en riktigt bra dag. Skönt!

Eller? Startbacken tornade upp sig framför mig och kön började en liten bit upp så jag skulle få chans att testa diagonaltekniken också en liten bit. Höll på att stå på näsan direkt. Vafalls? Ett nytt försök och samma sak - skidorna fäste absolut inte alls i snön och jag gick över till att springa upp till dit kön började och förnekade för mig själv vad som just skett. Proffsvallarna hade säkert lagt på ett fäste för de snötemperaturer som gällde senare under dagen. Säkert.

Upp till banans högsta punkt var det en stilla saxpromenad som gällde tillsammans med tusentals andra dårar och därefter följde ett härligt åkparti in mot Smågan där man tog några staktag, bromsade då och då för att inte krocka och ändå förvånansvärt smidigt kunde ta sig framåt i leden. Kom ikapp David efter en stund och märkte aldrig riktigt när jag lämnade honom bakom mig. Inga bekymmer alls.

Mot Mångsbodarna

En smart manöver där jag skulle runda kön till drickat i Smågan förvandlades till ett fiasko och ville jag inte köra rakt emot hundratals skidpar fick jag helt enkelt bli utan vatten. Så blev det.

Planen var att öka på lite efter vätskekontrollen i Smågan. Så blev det också. Jag höll mig växelvis till de två spåren längst till vänster över myrarna. De var visserligen klart sämre än flera av spåren till höger men också mycket ledigare eftersom de var ämnade för omkörning. Tyckte själv att det gick riktigt riktigt bra. Vasaloppet var en barnlek och jag var som gjord för det här. Packåsnorna till höger och leoparden till vänster. Ur spår!

Mot Risberg

Dundrade in till kontrollen, hällde i mig fyra muggar vätska snabbt och konstaterade att de första 24 kilometerna varit en piece of cake. Fick syn på ett väggur som visade något i stil med fem i tio. Ok! Nu visste jag visserligen inte exakt när jag kommit iväg pga allt startstrul men jag verkade ligga i överkanten av mitt tidsschema för en åktid på åtta timmar, borde ligga någonstans på 2:20-2:25 och hade tänkt mig strax under 2:20. Lugna puckar, nu väntade utförskörningar där jag skulle få betalt för mitt ganska fina glid.

Något glidande blev det dock aldrig tal om. Alla spår i backarna var sönderplogade och man lämnades helt utan val att göra detsamma, dvs ploga, om man inte skulle köra över den stora massan av åkare framför. Folk flög som dominobrickor i backarna ändå och det tog rejält på låren att hela tiden ligga på bromsen men jag klarade mig helskinnad.

Till sist kom äntligen en rak nedförslöpa och jag gick ner i fartställning - här skulle det vinnas värdefulla meter. Plötsligt ser jag kille framför mig i mitt spår göra en kalasvurpa. En snabb blick över axeln och ett tjusigt spårbyte från skåningen - som en infödd dalmas. Då breder sig den vurpande killen ut över ännu ett spår, mitt nya, och jag har ont om tid, försöker balansera mellan mitt nya och det yttersta vänstra spåret men tvingas se mig besegrad av backen, gör ett kontrollerat fall men får dessvärre ut min arm i det yttersta spåret och tjoff - där fäller jag en stackare som kommer på min utsida i högsta fart.

Den stackaren flyger (bokstavligen) i en båge ut över ett dike in i en snövall och för en stund är jag rädd att jag tagit livet av honom. Endast ett par skidor sticker upp ur snövallen bortom diket. Sen tittar lyckligtvis ett alldeles snöfyllt ansikte upp ur snödrivan och det stackars offret försäkrar att han är oskadd, att han såg incidenten och vet att det inte är mitt fel, att jag kan åka vidare osv. Jag ber ändå om ursäkt tusen ggr innan jag (alldeles fnittrig av snömans-synen och chocken) glider vidare ned för backen. Det kunde gått riktigt illa och hade någon filmat vore en kioskvältare på Youtube född.

Så småningom tar nedförslöporna slut och Risbergsbacken tar vid. Så mycket värre och längre än jag föreställt mig. Jag har absolut inget fäste alls trots min proffsvallning men jag är inte ensam. Det är nästan fler personer bredvid spåret i backen som står och vallar om sina skidor än det finns löpare i backen. När det inte är alltför tokbrant springer jag uppför och i de brantaste partierna saxar jag. Att diagonala är bara att glömma. Båda gångerna jag ger det ett försök åker jag baklänges och faller. Nu förstår jag till sist innebörden av bakhalt. Det är jobbigt men jag tar mig fram till Risberg utan att helt tappa farten.

Mot Evertsberg

I Risberg får jag åter syn på en väggklocka och räknar ut att jag gjort de senaste 11 km på drygt en timme. Jag fortsätter att tappa på mitt tidsschema och kan nog snart lägga det på hyllan. Men katastrofen är långt borta - känns det som.

Hela sträckan från Risberg till Evertsberg känns som Risbergsbacken i miniatyr på repeat. Jag hinner aldrig återhämta mig riktigt när det går nedför och varje gång jag tar mig an en ny backe känns det tyngre. Att aldrig kunna växla över till diagonalande när det går lätt uppför börjar tära på krafterna och allt oftare låter jag bli att springa i backarna utan sax-går istället sakta uppför. Jag mals ned. Sakta men säkert.

Enda ljuset i det tätnande mörkret är när jag plötsligt får syn på jobbkollegan Peter bredvid spåret. Han står där med en vätskeflaska i handen och försäkrar att han tänker vara min serviceman under resten av loppet. Först tror jag att det är en hägring och inbillan men han är faktiskt där och hans sportdryck är tusen ggr godare än den som bjuds i Vasaloppskontrollerna. Det känns proffsigt och otippat ha en serviceman längs spåret tänker jag innan jag går in i eländesmörkret igen.

Mot Oxberg

I Evertsberg tog jag en extra lång paus. Kön till vallabodarna var hysteriskt lång och jag vågade inte chansa på en sådan (vilket jag med facit i hand borde ha gjort). Istället avfyrade jag en nödraket i form av byte av handskar samtidigt som jag drömmande stod i en kurva och sneglade mot de överfulla brytbussarna. När speakern förkunnade att det var tre plusgrader trillade så till slut poletten ner - det ÄR grisiga förhållanden - detta har prognoserna inte alls förutspått - jag har inte alls inbillat mig att spåren är usla och att alla har uselt fäste - det ÄR verkligen så. Jahepp - lägg alla former av tidsambition åt sidan och ta dig bara i mål, tänkte jag. Så fick det bli.

Efter Evertsberg följer loppets skönaste utförskilometrar. Trots mycket vila i dessa var jag redan helt slut när jag tog mig an de berömda Lundbäcksbackarna. Nu var jag inne på en bansträckning jag testat förut men visst hade Lundbäcksbackarna blivit bra mycket längre den senaste månaden? Varje gång man trodde sig ha nått toppen svängde spåret åt sidan och fortsatte uppåt, uppåt.

När jag till sist trodde att Oxberg väntade bortom nästa hörn förklarade en elak skylt att jag hade två kilometer kvar dit. Jag skulle ha kunnat brutit loppet då, jag var helt slut. Ändå hade jag åter fått ny vätska och peppning av Peter på vägen. Hur skulle det annars gått här egentligen?

Mot Hökberg

Här är det dimmigt. Jag minns att jag träffade min serviceman igen och knappt kunde stå på skidorna i en stilla position, han fick hålla i mig för att jag inte skulle falla i den lätta sluttningen. Efter loppet berättade Peter att jag såg riktigt sliten ut här men så sa han naturligtvis inte då utan han försäkrade att jag såg starkare ut än de flesta. Jag tvingade mig själv att tro honom.

Men jag hankade mig framåt. Gick långsamt i alla saxbackar och försökte spara mig till Hökbergsbacken. När den väl kom var den faktiskt mycket lättare än den bild av densamma jag målat upp inombords. Jag ville ropa högt åt banläggarna att de skulle ge mig nåt värre, än var jag inte helt knäckt liksom. Men jag höll nog på att bli galen.

Mot Eldris

Med Hökberg avklarat visste jag att jag skulle klara loppet. Inga riktigt tuffa stigningar återstod och när den stigning ut ifrån stationen (som jag ville minnas från Intersportloppet som en riktigt tuff prövning) visade sig vara så kort att jag t o m kunde staka upp för den växte tuppkammen snabbt.

Jag knep en skön snabb utförslöpa och konstaterade att det var klart mindre än två mil kvar. Som ett vanligt träningspass bara. Min nya taktik blev att ta rygg på någon som verkade veta vad den sysslade med och hade en acceptabel stakfrekvens i den nu ganska släta terrängen. Efter en stund hittade jag en tjej som både stakade på fint och dessutom hade en snygg rumpa. Flera kilometer och otaliga spårbyten senare märkte jag att hon började snegla över nacken för att se vilken idioten var som hela tiden följde henne som en skugga i hasorna. Jag låtsades som att det regnade nästa gång hon bytte spår och tog ett par extra kraftfulla stavtag istället och gled förbi. Jag såg henne aldrig mer.

Mina krafter var tillbaka! Jag åkte t o m och försökte finjustera detaljer i tekniken och det bet på riktigt hyggligt. Så skönt och så otippat att vara med i matchen igen! Nu låg jag åter på omkörning och det här var ett parti av banan som passade mig perfekt. Backarna var inte längre än att jag kunde springa uppför dem och jag blev bara starkare och starkare.

När jag träffade Peter igen 14 km före mål såg han lite chockad ut och undrade vartifrån jag fått krafterna? Fin utsikt tänkte jag för mig själv och log inombords. Han bjöd på kexchoklad och avslagen cola. Himmelskt! Därtill hade jag druckit kaffe i Hökberg. Plötsligt fanns hur mycket bränsle som helst i kroppen.

Mot Mora

Efter Eldris med nio kilometer kvar till målet ville jag knappt att loppet skulle ta slut. Jag hade inte haft någon Vasaloppskänsla i kroppen sedan Mångsbodarna med undantag av utförskörningarna från Evertsberg men nu njöt jag verkligen i fulla drag. Föreställde mig att jag var Staffan Larsson där jag stakade fram och plockade kilometerskyltar som midsommarblommar på en försommaräng.

Ofta verkligen dundrade jag förbi slutkörda löpare med min stakning och jag hade nu ett helt koppel med åkare som tagit rygg bakom mig på ett led i släptåg. Jag anförde en klunga. Skåningen! Det ni!

Med 1,5 km kvar fick jag en sista vätskelangning av Peter i Moraparken och sedan njöt jag hela vägen in till mål, förde samtal med publiken och funderade över målgesten. Det blev till sist ett lätt fiaskobetonat försök att göra en Björn Lind med armarna i luften och en skida i vädret. Men jag föll iaf inte. Jag gled i mål.
17:00 En lycklig man i skägg som just fixat ett livsmål
Efter målgång

Tog det lugnt och bara njöt av att ha fixat skiten. I omklädningsloppet försäkrade flera Vasaloppsveteraner att dagens lopp varit ett av 2000-talets tuffaste med usla spår och obefintligt fäste. Åh fan!

Pizzan på kvällen smakade himmelskt och kroppen var förvånansvärt opåverkad. Dagarna efter loppet har jag i det närmaste varit helt befriad från träningsvärk vilket känns smått obegripligt.

Statistiken stämmer oerhört väl med min upplevelse av loppet. Jag låg på omkörning fram till Risberg och kom sedan bara djupare och djupare ner i svackan fram till Hökberg där jag lyckades vända på steken och få upp farten igen. Jag har inte sett några siffror på hur många som bröt men antalet fullföljande ställt mot antalet anmälda antyder att det var väldigt många.

Split KlockanTid Sträcktid min/ km km/h
Smågan 08:45:40 01:15:19 01:15:20 06:51 8.76
Mångsbodarna 09:51:10 02:20:48 01:05:29 05:03 11.91
Risberg 10:53:27 03:23:06  01:02:18 05:40 10.60
Evertsberg 12:13:09 04:42:48 01:19:42 06:39 9.03
Oxberg 13:50:57 06:20:36  01:37:48 06:32 9.20
Hökberg 15:01:03 07:30:42  01:10:06 07:48 7.70
Eldris 16:03:35 08:33:13 01:02:31 06:16 9.60
Mål 16:53:05 09:22:43 49:30 05:30 10.91

Tid: 9:22:43

Placering: 5 548 (av 10 000 anmälda och 8 206 som gick i mål)

Placeringar längs vägen

Smågan 6 133
Mångsbodarna 5 623
Risberg 5 386
Evertsberg 5 420
Oxberg 5 553
Hökberg 5 616
Eldris 5 585
I Mål 5 548

Passerade: 1 941 personer
Passerades av: 407 personer 

Nu då?

Nu läggs rullskidor och längdskidor på hyllan. Inte för gott, men för ett bra tag. Jag tänker åka Vasaloppet igen någon gång men inte nästa år. Skulle vilja testa loppet under lite bättre förhållanden och se vad jag egentligen är kapabel till - var helt chanslös givet förutsättningarna att sikta på något annat än att ta mig i mål den här gången. Jag stakade alltså mig igenom nästan hela loppet förutom i de allra brantaste backarna uppför och nedför (då jag antingen sprang/gick eller gled). Mellan 10-15 ggr försökte jag diagonala och varje gång fick jag avbryta eftersom jag vurpade eller höll på att vurpa. Knappast ett optimalt upplägg för en amatör. Men ett upplägg man kunde ta sig i mål på tydligen. Bra så!

9 kommentarer:

  1. Haha, kul läsning som vanligt... Ja, de där utförslöporna är vanskliga. Är själv lite orolig, inte över min egen förmåga men alla "hinder" som plötsligt kan dyka upp precis framför en.
    Än en gång stort grattis till prestationen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. På söndag är det jag som lutar mig tillbaka i soffan och njuter av TV-sändningarna samt din gubbe på Vasaloppshemsidan som metodiskt arbetar sig fram mot Mora.

      Nedförslöporna efter Risberg var vanskliga eftersom folk föll som korthus trots att de plogade sig fram, det lutar mer och längre ner efter Evertsberg men där svänger inte backarna på samma sätt och man har fri sikt och kan lättare parera när folk framför får bekymmer.

      Radera
  2. Tjena! det var rolig läsning,jag körde också öss kom in på 8:53:07, jag undrar var du hittade placeringarna,har du räknat på tabellerna? samt hur många som passerade/ passerades.Jag kan hålla med dina känslor ang. spåret.....Grattis till din målgång, skulle vara kul att veta hur många som bröt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. SVTPlay visade 2x45min direkt i söndags och där sa man att lite drygt 8800 kom till start...

      Radera
    2. Tjena Pär och tack! Du hittar de uppgifterna på resultatjakt.se. Länk: http://www.resultatjakt.se/events/os_2013_s/

      Radera
  3. Snyggt jobbat Rickard.
    Det år en så otroligt skön känsla när tröttheten släpper och man bara kan mata på.

    Hoppas du är laddad inför Wien.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbar känsla verkligen när det slår om så. Laddningen inför Wien är ju i ärlighetens namn ännu inte något att hurra för härifrån. From nästa vecka hoppas jag kunna ändra på det med upptrappad löpträning.

      Radera
  4. Grattis till en bra prestation, grymt bra jobbat!!!! Och vilken tur att du hittade en snygg rumpa att få energi från. Tänk om det varit en gubbe med en "kondom" som passerat bäst-före-datum och därigenom blivit genomskinlig som guppat framför dig i stället. Det hände mig sist. Jag såg liksom mer än jag ville se.... Fast å andra sidan fick jag bråttom om så det var ju också bra. :)

    SvaraRadera
  5. Ha ha! Det gäller att välja rygg mig omsorg Marre! Känns skönt så här i efterhand att ha fixat Vasaloppet - blir ju lite extra speciellt när man inte ens kunde åka längdskidor när säsongen startade. Tack!

    SvaraRadera