söndag 24 mars 2013

Race Report: Marsloppet

Efter sedvanlig grötuppladdning som nu blivit något av en ritual som jag måste genomgå i mina loppförberedelser hämtade jag upp Johan och Elin och rattade bilen mot Karlshamn. Det kändes något högtidligt att gästspela på deras galna loppturné men jag försökte anpassa mig och skapa familjär stämning i bilen. På en punkt ligger jag långt efter, proffsigheten... Det blandades pulverdrycker och diskuterades hur många lager man skulle klä sig i. Själv deklarerade jag att "är det varmare än -3 grader är det shortspremiär som gäller" och så fick det bli, -1,5 visade bilens mätare när vi ställde oss på parkeringen vid Vägga Idrottsplats.

Vi var absolut först på plats och när vi väl hittat rätt fanns det massor med tid till förberedelser och funderande. Jag hann bli nervös, är helt enkelt inte van vid att vara i så god tid till ett lopp och började oroa mig för att jag inte skulle hålla för hela distansen samt för att mitt shortsval kanske var lite väl kaxigt.

Malmötrion på plats i Karlshamn.
Första milen

Starten gick och jag kände redan i den första uppförsbacken att det fanns spring i benen. Det var ett mycket litet startfält och efter att vi hade passerat några löpare under de första två kilometerna blev det ett helt eget lopp. Lite ovant var det att springa tillsammans med någon men jag höll mig bredvid Elin och vi hade Johan alldeles strax bakom. Vi hade inte diskuterat igenom så noga vilken fart som gällde men jag föreställde mig att Elin var sugen på att persa och låg därför oftast snett framför henne och försökte hålla mig i intervallet 4:35-4:40 per km vilket borde vara optimalt för hennes del. För mig var det en trygg fart i en mil enligt ett färskt formbesked från förra helgen, sen fick det liksom bära eller brista tänkte jag.

Första fyra på 4:34-4:34-4:40-4:35. Oerhört stabilt. Inte ens en antydan till flämtande andhämtning. Skönt! Elin hade förvarnat om att hon definitivt inte springer tyst och hennes motmedel mot detta är att alltid springa med musik så hon slipper höra sig själv. Redan efter 50 meter satte hon igång och jag tänkte för mig själv att den här kvinnan faller ner död vilken sekund som helst men det förvärrades liksom aldrig utan lät likadant hela tiden.

Nåväl, runt halvmilen kom ett backigare parti där vi sänkte farten något i ett par km men så fort det blev lättare terräng var vi nere igen mot ca 4:35/km. Johan valde att släppa efter ca 7 km, jag märkte inte när så skedde utan plötsligt var han inte där. Klokt nog bröt han efter kvartsmaran, fick sig ett riktigt lopp men riskerade inte att förvärra sina skador. Min första minisvacka kom efter 8 km men jag kom snabbt ur den och när vi passerade milen var det på fina knappa 46:30. Mindre än halvminuten långsammare än mitt millopp förra helgen, trots klart tuffare bansträckning och trots att jag då svepte på en grym spurt sista 200m. Men jag kände mig inte särskilt orolig, hade visserligen börjat flåsa lite men det fanns en hel del power kvar.

Andra milen

Strax efter varvningen började det snöa lätt. Vi fick syn på två blåklädda löpare framför oss och började sega oss ikapp. Jag kände av en kort schackningsperiod runt 12 km men kom ganska snabbt ur den och vi fortsatte att äta oss närmare.

Runt 14 km märkte jag att Elin hade det tufft i backarna. Jag valde att sakta in och vi noterade en kilometer strax under 5 minuter. Men de blåklädda männen verkade också dras med bekymmer och ute vid vändpunkten var vi bara några meter efter dem. Tror inte att de hade haft koll på att vi var så nära för nu ökade männen i blått och vi lät bli att svara. De försvann iväg mot horisonten och vi såg dem aldrig mer. Men vi höll farten fint, kilometer efter kilometer, och jag började inse att jag var på väg att sätta ett jättepers om jag bara skulle hålla någorlunda in mot mål.

Ett fascinerande fenomen var när Elin vid några tillfällen tycktes prata med sig själv. Eller det kom iaf ljud från henne och de verkade inte vara riktade till mig. Jag trodde att hon peppade sig själv men i efterhandssnacket visade det sig att det var försök till att sjunga med i bra låtar. Det blev oavsett vilket rätt bra avbrott i den monotna löpningen där man rycktes upp och slog en koll på klockan och liksom vaknade till liv.

På km 17 började jag få det kämpigt på allvar för första gången och km 18 gick ännu långsammare. Det blev allt oftare Elin som satte farten och jag fick nu på allvar glädje av att inte vara ensam längs banan. Tror inte jag hade kunnat motivera mig till att hålla så pass hygglig fart, som vi trots allt fortfarande gjorde, på egen hand. På km 19 började det åter gå lite snabbare och känslan av att man snart skulle få skära mållinjen på en kanontid stärkte. 20:e kilometern gick på öppningshastigheten 4:35 och den andra milen på strax under 48 minuter - riktigt nöjd med det.

Under den sista dryga kilometern bara njöt jag, trots dimmig blick, av att vara på väg mot en kross av mitt personbästa. När Elin lade in ytterligare en växel för att långspurta med kanske 500 meter kvar placerade jag mig först bakom henne i ett par hundra meter men släppte sedan. Kände inte lusten att försöka vrida ur det där allra sista, jag var så himla nöjd ändå och hon gick i mål 6 sek före mig.

Inne på upploppet kommenterade speakern förtjust mitt val av shorts och jag bjöd på en vink. När man ropade ut min tid hade jag först lite svårt att ta in det faktum att jag inte bara gått under årets mål på halvmaran (1:40) utan faktiskt verkligen krossat vad jag trodde mig själv vara kapabel till för tillfället (men jag kontrollerade tiden både på klockan och i sekretariatet och det stämde - wow!). Pers med åtta minuter levererar man inte så ofta. Skönt hur väl jag höll ihop det och gött att också kunna ge Elin rejält med draghjälp till ett nytt pers med ca 2 min. Grattis!

Johan fångade när jag skar mållinjen.
Tid: 1:37:52
Tid/km: 4:38 (vs. nästan identiska 4:36 som jag hade på milen helgen innan och var nöjd med)
Placering Motion: 7 (av 17 fullföljande)
Placering Totalt: 28 (av 45 fullföljande)

Om loppet

Mycket vacker bansträckning där delar av varvbanan går längs den vackra Blekingekusten. Nackdelen med bansträckningen är att den gör loppet helt publiklöst om det är så pass kallt som nu var fallet. Banan bjuder på en del kupering men aldrig värre stigningar än ca 15 meter och då följs de nästan alltid av ett liknande svagt nedförslut där man kan återfinna krafterna.

Välarrangerat och utan frågetecken men det är klart att det känns lite glest när man from två löpta kilometer varken passerar eller passeras av någon annan löpare på hela vägen in mot mål. Vändpunkten längst ute på varvet är en liten finess som gör att man får lite koll på de som ligger strax före och efter vid två tillfällen under loppet.

Fungerande vätskelangning, speaker och glada funktionärer samt möjlighet till omklädning utan trängsel är också stora plus. Jag gillade loppet men är såklart rejält färgad av att det gick så oerhört bra.

Löpningen framöver

Detta var formbeskedet inför maran i Wien om tre veckor som jag inte ens hade vågat drömma om. Kan jag bara få till en-två rejäla långpannor nu under påskveckan kan det ju bli en trevlig upplevelse trots de tveksamma förberedelserna. Tim gick sub 40 på ett millopp för första gången idag och Jörgen har visat knallform på löpbandet på sista tiden så det är en taggad Valencia-trio som kommer återförenas.

...och hur tusan hanterar jag målsättningen på halvmaradistansen framöver nu när jag redan slagit årets mål med råge och gått under 100 minuter som alltid varit lite av en drömgräns för mig? Det får jag fundera på, rätt dag, lite mer träning och med en fin loppdisposition på en flack bana känns 1:35 faktiskt inom räckhåll. Det låter sjukt snabbt men...ingenting är omöjligt!

4 kommentarer:

  1. Grattis till en grym tid, verkar ju lovande inför Wien. Satte själv också PB på halvmaran igår men på lite mer måttliga 1:55...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Peter! Ett PB är alltid ett PB - en bättre prestation än man någonsin gjort tidigare och ett tecken på att det går åt rätt håll - bara att njuta!

      Radera
  2. Riktigt snyggt sprunget. Det ska bli sjukt kul att se hur det går i Wien, men det ser onekligen lovande ut.

    VAMOS MARATHONIEROS!!!!

    SvaraRadera