Längdskidpremiär!

Där satt den! Hela min nyshoppade Vasastass åkte på och jag tog sikte på Bulltofta i utkanten av Malmö City för att göra min längdskidpremiär (jag räknar inte 2 km i regnspår i Vancouver för två år sedan).

Vid startplatsen mötte jag ett medelålders par som redan hade avverkat några kilometer och var inne för varvning. De beskrev slingorna, spårkvalitén, nickade gillande åt att jag hade preppat under hösten med rullskidor, frågade om vallning (jag svarade undvikande) och erbjöd sig att visa lite på mitt första varv. Trevligt!

De satte av i en maklig fart och jag försökte hänga på. I 10 meter. Sedan satt jag ohjälpligt på rumpan. Här har man kämpat på i 20 mil på rullskidor utan en endaste vurpa (säkert bara för att jag troget burit hjälm) och så behövs det 10 helt flacka längdåkningsmeter för att man skall vara nere i marken när det är skidåkning som gäller.

Men skam den som ger sig. Några fler vurpor blev det inte den här kvällen. Spåren var riktigt fina och det var överraskande lite folk ute. Jag frös rejält om fingrarna i början innan jag fått upp värmen och hade ganska svårt att ta svängarna under de första kilometerna men sakta men säkert började jag hitta rätt med tekniken. Inget snack om saken - jag var rejält hjälpt av mina mil på rullskidor.

Efter ett tag blev jag kaxigare och provade först delar av det långa varvet. Nu var det inte längre enbart flackt. Bl a sattes den, på Internets spårrapporter, något omsusade XXX Lutz-backen i spel och där blev min Youtube-vallningsförberedelse helt avklädd/avslöjad. Absolut inget fäste uppför och jag tvingades bitvis saxa.

Youtube-vallningen förresten, kan inte bara skylla på den... Jag inledde själv med att sätta glidet där fästet skulle vara innan jag började läsa instruktionsblad och titta på filmer på tuben. Stort tack till den moderna tekniken, det kunde blivit ännu värre...

Sen var det ju det här med utförsåkning. Det kändes mestadels svajigt men de flesta utförslöporna lyckades jag ta utan att ploga.

Jag provade hela stora varvet en gång också. Det var riktigt jobbigt i de längre stigningarna när man både är en usel diagonalare och dessutom helt saknar fäste. Mörkt och ensamt var det också (samt bitvis lite sämre spår) men lyckligtvis körde jag med min nya pannlampa och kunde undvika de värsta fällorna.

Avslutade med att ta innerslingan ytterligare någon gång. Krafterna i kroppen tycks nästan outsinliga för stunden och jag kunde fortsatt ett bra tag till men började faktiskt oroa mig något för träningsvärk. Jag stannade till sist på 16,5 km vilket jag inbillar mig är riktigt långt för en livspremiärtur. Ändå var jag inte så sliten mer än möjligen i armarna och kanske mäktar jag med en tur även imorgon för därefter hintar väderprognoserna om töväder och vem vet när nästa tillfälle bjuds för en skåning att vässa skidformen?

Alldeles fantastikt galet kul var det iaf - en konditionssport helt i min smak!