Jag gav det ett sista försök idag men fick åter avbryta ett pass. Lika bra att kapitulera och läka ut skiten ordentligt som fått fäste i min kropp, vad det nu än är. Jag har försökt träna utan att vara 100% frisk i mer än två veckor nu och det är ju egentligen helt vansinnigt att jag inte satt stopp tidigare. Men jag vill ju så gärna!!!
Hade platta 500 meters-intervaller på schemat idag och klev av efter en bit in på intervall fyra av sex. Varningsklockorna ringde redan på uppjoggen då det liksom brann i halsen. Sedan förvärrades känslan för varje intervall tills jag inte vågade fortsätta.
Därmed stryker jag de tänkta passen på tis, ons och fre. De två första spelar mindre roll men fredagens distansrunda hade jag gärna haft med mig innanför västen inför semestern. Totalt tänker jag nu bjuda min kropp på hela 12 raka helt vita träningsdagar i kalendern. Det känns som en evighet. Men skiten måste bort.
Det som stör mig mest är att jag någonstans undangömt bakom detta elände anar en utveckling som jag så gärna skulle vilja få ut i resultat. Första femhundringen idag klockades på 1:46 vilket är sanslösa sju sekunder snabbare än jag någon annan tallriksintervall jag gjort tidigare i år, andra på 1:49 vilket också det vart våldsamt snabbt...
12 träningsfria dagar istället för de planerade 8. En ofrivilligt förlängd semester. Men den kan också visa sig vara guld värd på sikt. Jag har en 13 månader lång säsong kvar när jag kliver in på träningsschemat igen där jag ska orka med en ohygglig mängd träning utöver Lidingöloppet, Marathon, Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet, minst två HIM, ett antal halvmaror, några kortare triathlonlopp, ett antal millopp och så då den där järnmansutmaningen i augusti nästa år. Det är säkert klokt att vila när kroppen säger ifrån, även om jag inte vill, och en vacker dag kanske jag riktar en tacksamhetens tanke åt Kievsjukan.
Men nu åker sommarhandduken in! Bloggen lever i några dagar till dock innan den också tar en kortsemester.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar