Bakgrund: Kände mig rejält sliten i fredags efter att ha konditionstränat fem dagar i rad (sön-tor) för första gången i mitt vuxna liv och det var med stor tacksamhet jag njöt av en vilodag i träningskalendern. Dessutom kände jag redan på fredagsmorgonen att en ny förkylning eventuellt var på ingång, något var helt enkelt fel med halsen. Va f*n liksom, jag som aldrig är förkyld eller sjuk! Och nu... sedan jag började träna, så kommer dessa små åkommor på löpande band! Sätts immunförsvaret verkligen ned så mycket av träning eller är det en slump?
Nåväl, tog som försiktighetsåtgärd det riktigt pensionärslugnt hela fredagen och när jag vaknade hyggligt utvilad tidigt på lördagen hade läget åtminstone inte försämats. Det kändes ungefär likadant som dagen innan och jag bestämde mig för att det handlade om ren nojja och inbillan.
På schemat idag stod en mil terräng och eftersom mitt årsbästa på slingan faktiskt redan hunnit bli nästan en månad gammalt var det läge för att dra på med lite fart och putsa noteringen med de 10-30 sek som jag bedömde borde finnas att hämta.
Inte ens en grå väderlek och lätt regn skulle få stoppa mig och den första kilometern kändes alldeles lysande. Jag stod i princip på bromsen och passerade kilometerstolpen på den (för mig) förmodligen ultimata öppningen 5:10. Jag var helt övertygad om att jag var på väg mot en riktig kanonrunda!
Sen försämrades känslan sakta men säkert. Pulsnoteringar i de tyngre partierna på 171-174 under första halvan skulle varit ok om jag kört på ännu hårdare men tempot var inte våldsamt. Första halvan på 25:40 och tidsmässigt luktade det fortfarande rekordchans men känslan i kroppen var nu en helt annan med tillhörande tung andhämtning mest hela tiden. Sakta men säkert rann rekordet mig ur händerna och vid målgången hade jag missat med ca 20 sek. Visst, jag har bara gjort rundan snabbare två ggr i år, men precis som i torsdags när jag inte heller behövde skämmas över insatsen på 13 km är det något som inte är 100%. Jag var riktigt besviken i målet och fylld av tvivel - har utvecklingen verkligen stannat upp helt?
Inte förrän jag kom hem och hade analyserat igenom pulsdatan (dvs strax efter bilden i hissen i början av inlägget) kunde jag släppa besvikelsen. En medelpuls på 169 jämfört med 163 och 165 de två gångerna jag presterat bättre på samma milslinga vilket faktiskt är en betydande skillnad! Något står verkligen inte 100% rätt till vilket både kändes lugnande och oroande. Oroande för att jag inte vet om en sjukdom/förkylning/obehag ligger i utbrottsfasen och lugnande för att jag faktiskt kunde prestera så pass bra när kroppen bara vart med till hälften.
Dessutom kunde jag ta med mig en väldigt positiv känsla ifrån backarna på rundan idag. Det var inte där bekymret satt utan på de flacka partierna där jag absolut inte kunde accelerera upp fart. Skönt att benen är pigga i backarna trots den ständigt utökade träningsdosen iaf!
Nu blir det till att avvakta och se. Schemat ligger hyggligt tufft i den här veckan också före en efterlängtad megaslapp period. Kanske får jag stryka ett eller flera pass - blir till att lyssna extra noga på kroppen de närmaste dagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar