Neue Schwimmenbrillen

Åtta veckor i rad har det stått löpning på schemat på lördagen men den här helgen vågade jag bryta mönstret och lägga in ett simpass istället. Modigt! Den enkla anledningen var att jag behövde komma åt simbutiken på Aq-Va-Kul för att investera i ett par simglasögon.

Jag hann två meter in i butiken innan säljaren hojtade: "En till som fastnat i triathlonträsket och behöver simglasögon". Jag tittade över axeln men det var ingen där. "Ja" svarade jag och han log. Strax därefter upprepades frågan på nytt när ännu en kund steg in i butiken. "Ja" svarade han också och tillsammans fick vi två prova oss igenom sortimentet. Den karismatiske säljaren lyckades också pressa fram ur mig att jag fortfarande simmade tantsim - butiken upplevdes nästan som ett biktbås av undertecknad men servicen och utbudet lovordas av många.

Jag valde ett par brillor som kändes någorlunda sköna på, inte var hiskeligt dyra (175 sek) och verkade kunna duga för vintersäsongen inomhus:

Väl i plurret förstod jag varför många rekommenderat mig att ta tag i saken. Det fanns inte längre samma behov av att spänna sig för att undvika stänk och "vågor". Med en något mer avslappnad teknik märkte jag också att det gick klart snabbare framåt. Därtill var jag kraftigt hjälpt att vara någorlunda ensam på min 50-bana och föga förvånande förbättrade jag min rekordtid med nästan två minuter genom att nå kaklet på bröstkilometern efter 33:05. Härligt! Dessutom inte alls en lika spänd nacke som tidigare - det tar sig så sakteliga...

Löpningen förlades istället till söndagen. Bokismilen stod det i schemat - som så många ggr förr. Jag försökte efterlikna den inledande milen på LL genom att starta vid lunch och hålla någorlunda likvärdig fart som den jag tänkt öppna LL på.

Det blev ett litet bakslag då de senaste veckornas världsmästarkänsla i kroppen vart som bortblåst och jag fick verkligen kämpa för att hålla 5:30-fart eftersom flås, puls och ben - ja precis allt valde att strejka. Lite bekymrad blev jag allt av att det gick så tungt. Anledningarna kan vara hur många som helst; kanske sitter förra helgens halvmara fortfarande i, eller har det blivit för få terrängpass på slutet, kanske hade jag bara en dålig dag, kanske är det något lätt virus som sitter i kroppen för jag har känt mig trött hela helgen trots massvis med sömntimmar, ja...inte vet jag.

55:11 och väldigt tagen efteråt efterlämnar iaf rätt stora frågetecken. Det är nästan bara vila kvar fram tills loppet nu och inga egentliga test där jag får direkta besked. Ett fartlekspass på tis el ons och kanske något simpass. Jag hoppas verkligen det var något tillfälligt.