"Ofrivilligt" årsbästa

Hoppsan! Jag hade ju en massa annat som jag hade tänkt skriva om men kroppen ville något helt annat. Hade en mil i Bokskogen på schemat idag och för en gångs skulle tänkte jag låta kroppen styra till 100% och lufsa på helt i den takt den kände för.

Öpnnade i lugn och ro men kände efter ungefär 1,5 km att jag var väldigt stark. Mest ett konstaterande liksom, ingen som helst action baserat på den tanken.

När jag nådde halva distansen visade klockan ca 26:30. Med samma hastighet på andra halvan skulle jag således landa runt 53 minuter vilket vore motsvarande en halv minut över mitt årsbästa på slingan (52:27). Efter en snabb överslagsräkning bestämde jag mig för att låta bli att satsa på en ny rekordnotering och istället bara fortsätta lyssna på kroppen. En tuff träningsvecka med fem pass väntade på mig varav detta var det första, inte bränna krutet nu, INTE!

Två kilometer senare kikade jag på klockan igen. Hmm... Hur mycket krafter som helst kvar och det här går ju ändå rätt fort, om man skulle?...

Vid 8 km-stolpen sneglade jag på klockan igen. Men va f*n, jag skulle ju inte hetsa men nu hade jag ändå omedvetet höjt tempot... Förbannade tävlingsinstinkt! Lika bra att satsa dårå med ynka 2 km kvar!

Trodde sedan jag brände chansen i den långa sega backen på den nionde kilometern där pulsen för första gången i år på ett milpass rusade upp till 181 men jag gjorde vad jag kunde för att fortsätta trycka på. Med 500 meter kvar visste jag att jag hade en rekordtid på gaffeln och jag kunde något avstannande till sist klicka av klockan på ett nytt årsbästa på slingan med 5 sek (52:22). Hög tid för en rekordnotering egentligen, det gamla hade hunnit få fyra veckor på nacken men så har jag inte heller direkt satsat på att slå det.

Visserligen långt ifrån noteringen på LL on Tour (49:42) men då var det adrenalinstinn tävling på en något snällare bana och nu var loppdispositionen minst sagt tveksam. En andra halva som var klart snabbare än den första - det har jag nog aldrig presterat i Bokis förut! En stor skillnad mot när jag satte mitt förra årsbästa var också att jag den gången var helt tömd i mål, nu kunde jag direkt ganska oberörd börja promenera mot bilen.

Jag har bevisligen utvecklats de senaste fyra veckorna också. Visserligen har jag fått en massa formbesked på vägen men ett korrekt noterat årsbästa, om än bara med 5 sek, slår alltid högt.

Ofrivilligt som sagt, förbannade tävlingsinstinkt! :)