Livets längsta runda

Tålamodet med Kievsjukan tog slut och jag gjorde en rockad i veckans träningsplan. Mycket hastigt förflyttades långdistanspasset till torsdagskvällen. Min idé var att ett sådant pass inte ska behöva kraftig andhämtning som kan förvärra situationen. Imorgon kommer väl den definitiva domen men preliminärt känns det något sämre då lite rethosta har uppstått. Förhoppningsvis inget allvarligt och nu blir det två dagars vila för återhämtning.

Återhämtning från vad? Jo, mitt livs längsta löprunda både sett till distans och tid ute i spåret. Fina kuperade 23 km i Bokskogen på försiktiga knappa 2:15. Först 3 km-slingan, följt av 10:an baklänges och sedan 10:an framlänges. Jisses!

Men, undantaget de första två kilometerna (då förkylningen kändes av rejält och jag var supernära att kliva av) samt den sista då det värkte rejält i benen kändes det riktigt hyggligt. Jag joggade runt i en bubbla och kan inte minnas någon vettig tanke som tänktes under de dryga två timmarna. Vilken avkoppling!

Första gången i livet jag sprang så långt och för första gången i livet jag passerade 2h under ett löppass. Kan man vara annat än nöjd (förutsatt att det inte blir bitter förkylningseftersmak)?

Nästan så man måste nypa sig i armen. 23 km terräng. Störd av en förkylning. Med en snittid per km under 6 (5:52) trots att jag medvetet tog det extra lugnt (snittpuls på 155)! Jag skulle knappt ha orkat gå den halva distansen i februari. Hygglig utveckling!