Nu är det lite fusk med bilden för den togs strax före start men vad gör väl det? Trots ett sammanbitet allvar som fångas väl på bilden är han stolt som en tupp! Två mil terränglöpning fanns inte på världskartan för 15 veckor sedan. Nu genomförs det, om än inte med en axelryckning, definitivt utan att någon kris uppstår på vägen.
Redan under första kilometern sprang jag och svor för mig själv över att jag två dagar i rad innan detta pass kört lår-intensiv träning (backintervaller och motionscykel). Det kändes direkt i låren i uppförsbackarna. I övrigt kände jag mig helt ok, om än inte superstark.
Första milen höll jag mig väl till planen och käkade alla kilometer på tider under 5:50. Varvningen gick på dryga 56 minuter och upplevelsen var att jag hade konserverat ganska gott om krafter inför den andra hälften. Sen gick jag in i långdistansbubblan och släppte i princip tid och rum för ett tag. Ufon skulle kunna landa, kärnvapenkrig skulle kunna inledas och Leeds United skulle kunna vinna Premier League. Jag hade inte haft en aning oavsett vilket. Man blir liksom ett med sig själv, med sin kropp och med skogen. Omvärlden bara försvinner bort.
Den enda händelsen som spräckte bubblan var intagandet av en gel på den trettonde kilometern. Citron smakade bättre än apelsin och dessutom fick jag en tydligare kick den här gången än vid förra testet. Kanske mest för att någonting hände?
Efter 17 km noterade jag att jag nu var uppe på årslängsta distans och ganska snart därefter började det kännas jobbigt. Inte blev det bättre över att ett gäng orienterare hade smällt upp en lägereld och korvgrillningsdoften låg som en Lützen-dimma över spåret. Fick en sån oerhörd lust att stanna till, slå mig ned på en stock runt elden och tigga ett bett på en saftig chorizo. Vilken känsla det hade varit att ha lite köttsaft rinnande nedför kinderna! Men jag fortsatte.
Km 11-17 gick alla på 5:50 eller lägre men sedan började tiderna rinna iväg. Det spelar ingen roll egentligen. Det är viktigare att käka kilometer än att springa fort för tillfället. I mål kom jag iaf på en tid alldeles strax under 1:55 med pulsvärdena 156/170 (medel/max). Helt ok tycker jag. Två varv på denna bana är ingen barnlek och det här var första försöket som därtill genomfördes helt utan tidsambitioner. Jag törs faktiskt påstå att de två första milen på Lidingöloppet är slappare än dagens runda. Sen blir det dock betydligt värre...
Längre än så här har jag bara sprungit en gång förut (Broloppet år 2000) och då bara dryga kilometern längre. Den gången fick Röda Korset ta hand om mig i målområdet. Nu skötte jag mig alldeles utmärkt själv och förtjänar verkligen en fotbollssemester i Kiev. Sannolikt medför det bloggdvala i ca en vecka för fokus kommer säkert ligga på helt andra saker än träning nu i några dagar...
Tips: satsa på Enervit geler etc istället eftersom de är sponsorer av både Vasan och Vättern. Då tränar du magen för just dem och den drickan och drycken finns på plats. //Vasaloppan med cykelavtryck i rumpan
SvaraRaderaBra tips! Jag ser till att gå över till dem efter Lidingö. Nu hittade jag ju, på andra försöket, en jag gillade som tycktes funka så jag kör den tom september.
SvaraRadera