söndag 19 augusti 2012

Första simpasset!

Jag är lätt chockad! Det finns väl ingen i världen som simmar bröstsim långsammare än mig men vad spelar det för roll en dag som denna? Jag hade före den här dagen aldrig i mitt liv simmat längre än 200 meter och jag var uppriktigt orolig över att det skulle bli svårt att fixa två längder i 50m-bassängen utan att sätta ner fötterna för att pausa och/eller fuska vilket jag gjorde senast jag simmade på simborgarmärkesdistansen (dvs 200m) i gymnasiet. Debuten i plurret blev dock något helt annat än jag hade föreställt mig...

Taktiken var given. Jag skulle ta det riktigt lugnt och försiktigt. Eftersom min teknik är bedrövlig (och energikrävande) går det knappt att föreställa sig hur långsamt jag rör mig framåt i vattnet när jag tar det verkligt lugnt. Men framåt gick det och efter en stund insåg jag att "sh*t, jag borde ju vara helt slut nu, har ju passerat personlängstat för sisådär 25m sedan men jag är ju helt oberörd!?!".

Istället bara matade jag vidare, lugnt och metodiskt, och när jag nådde 500 meter gav jag mig tusan på att fixa en hel kilometer. Inte ens under sista bassänglängden kändes det särskilt ansträngt och jag hade säkerligen kunnat göra ytterligare ett antal längder. Har dock respekt för den träningsvärk man lätt drabbas av när "nya" muskler plötsligt sätts i rörelse och valde att nöja mig med kilometern.

Mest ansträngd var nacken. Tror det berodde på att jag spände mig en del eftersom jag är okomfortabel i vatten. När jag klev upp ur bassängen kände jag också av en rejäl yrselattack och satte mig ner för att vila en stund på en bänk. Men jag var sjukt nöjd och stolt efter att ha besegrat en massa inre demoner.

Tiden skiter jag egentligen i för tillfället (41:30 är väl kanske dubbelt så långsamt som farten jag vill hålla i Vansbro nästa sommar). Nu handlar det bara om att hitta en trygghet i bröstsimmet så att jag alltid har en sådan grund att falla tillbaka på.

Jag fattar verkligen inte att jag kunde simma så här långt! Kan det bero på att jag är ok tränad nu eller är det kopplat till att jag var helt ostressad och inte försökte hålla farten uppe?

Ytterligare en stor bonus var att det dessutom inte var i närheten av lika tråkigt som jag hade föreställt mig att ligga i plurret och käka bassänglängder. Det här ska jag definitivt göra om ytterligare ett antal ggr innan jag ger mig på crawl efter Lidingöloppet.

6 kommentarer:

  1. Bra där!
    Fortsätt med bröstsimmet och få vattenvana.
    Glid mer i vattnet och lyft inte huvudet så högt när du andas.
    Försök vara lång i vattnet och hela kroppen så nära ytan som möjligt.
    Vi får köra ett simpass i Valencia efter maran.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Flera konkreta tips där att plocka med sig och definitivt läge att plocka med badbrallorna till Valencia om man nu är i förflyttningsbart skick dagen efter maran...

      Radera
  2. Är bara att simma på! Har varit ute i sjö två ggr förra veckan och simmat, går klappruttet men övar man på så kanske..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är nog bara att mata och mata som gäller. Ska försöka få till lite kontinuitet i simhalssbesöken den närmaste dryga månaden nu när jag fått blodad tand.

      Radera
  3. Ont i nacken får även de andra tanterna med blommor på badmössan. Ner i vattnet med huvet och skit i frisyren! //Vasaloppan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är både badkruka och kärring. Vatten är obehagligt! Men jag ska försöka!

      Radera