måndag 19 november 2012

Race Report: Divina Pastora Marathon Valencia

Var börjar man? Hur var det egentligen? Fortfarande så här dagen efter är jag lite förvirrad runt hela upplevelsen - men jäklar vilken grej alltså! Ganska givet att första maran för alltid kommer vara ett klassiskt minne för livet. För fler blir det, det kan jag utlova redan nu.

Pre race

Spanjorerna överraskade med god skyltning, bra väskinlämningsorganisation, gott om toaletter vid startområdet och några engelskspråkiga funktionärer. Ingen stress eller panik på något vis utan tämligen idealiska förberedelser (både säkerhetsnålsfrågan och pulsklocksladdningen hade lösts via hjälp av medresenärerna Tim & Jörgen).

Därtill hade hotellet fixat med tidigare frukost än ordinarie schema för sina inhysta marathonlöpare och även om salsamusiken dunkat högt på partyhotellet fram till ca 03:00-04:00 på morgonen kände jag mig utsövd och redo. Även vädret var ok - sisådär en 16 grader vid starten kl 09:00 och mestadels blå himmel.

Man vallades in i sin seedningsfålla baserad på den måltid man angivit vid anmälan. Stämningen var på topp, folk jublade och klappade i takt till musiken och de fyrverkerier som avlossades - det var mer som en stor karnevalsparad än ett lopp när jag och en massa galna spanjorer i sakta promenad rörde oss fram mot startlinjen och till sist kunde löpa fritt ungefär från startlinjen och framåt. Det hade då gått fyra minuter sedan startsignalen gick och därför kör jag på de chiptider man fick istället för den officiella tiden.

Första milen

Jag hade bestämt mig för att gå ut aggressivt och optimistiskt och följde planen väldigt slaviskt. Rikttiden för första milen var 5:07 per km och med undantag av den trånga första kilometern låg jag runt den tiden på varje kilometer.

Redan efter 1,5 km började jag svettas ganska häftigt. Trots att tempen inte var särskilt hög var det mer kvavt än jag förväntat mig och det var tämligen enkelt att inse att vattentillförseln skulle bli en viktig nyckelfaktor för min överlevnad. Vid varje 5 km-passering fanns det vattenflaskor att ta med sig och jag sprang med vattenflaska i handen hela loppet därifrån och ända in i mål.

Knappt halvvägs in på milen passerade vi vårt hotell ute vid havet och det var inte tal om att fundera på att skita i det hela, kliva av och njuta av en Spanien-semester istället. Det kändes bra helt enkelt och första milen gick på drygt 51 min vilket var helt i linje med vad jag tänkt mig.

Andra milen

Stora delar av andra milen gick i de gamla centrala delarna av stan. En mycket trevlig rutt och massor med skön publik (många märkligt utklädda - bl a ett stort gäng som föreställde kossor(!)) längs vägen som hejade på oss dårar. Alla deltagares namn var tryckta på nummerlappen och det blir oerhört personligt när man hör folk på alla möjliga dialekter ropa "Go Rickard!"

Fram till 15 km kände jag mig fortfarande som en kung. Jag höll samma tider och avancerade framåt i fältet. Sprang ikapp tre olika svenskgrupperingar och någon dansk som jag småsnackade med. Alla dessa lämnade jag bakom mig.

Dock började jag bli orolig för pulsvärdena som vänligt men bestämt började krypa sig uppåt mot 170. Trots att jag inte kände mig särskilt berörd släppte jag lite på farten, någon sekund per kilometer, för att på km 20 vara uppe vid 5:23. Andra milen gick på ca 52 min - fortfarande en väldigt bra fart och fortfarande en stark Rickard - endast pulsen fortsatte oroa och temposänkningen hade dessvärre ingen effekt utan pulsen fortsatte stiga.

Tredje milen

Inledde tredje milen som jag avslutade den andra - dvs genom att kontrollerat släppa några sek per km i ett försök att fortsatt hålla pulsen under 170. Halvmaran passerades på ca 1:50 (5 min över mitt pers och därmed ett fortsatt modigt tempo trots allt).

Ytterligare någon kilometer förflöt och nu började den för höga pulsen kännas av en del i kroppen. Långt ifrån krisläge dock men jag utökade tidssläppen och det var nu endast delvis kontrollerat. Trenden där jag tidigare känt att jag sprang om fler än vad som passerade mig vändes och det började kännas jobbigare mentalt.

En lång, lång raksträcka som avslutades med en vändplats var riktigt seg, särskilt som man visste att man skulle springa den tillbaka och vändpunkten aldrig tycktes dyka upp. Ur ett högtalarsystem strömmade "Chariots of Fire" med Vangelis vilket visserligen gav lite känsla av högtidlighet men i övrigt var denna mil ganska mycket "öken".

På slutet av tredje milen nådde man dock fram till ett tunnelsystem. Häftig, mycket hög, dansmusik ekade i de långa tunnlarna och alla löpare klappade takten i ett skönt eko. Vissa krafter återkom för en stund men den lilla stigningen upp ur tunnlarna var mödosam och nu började jag bli sliten på riktigt.

Tredje milen på ca 58 min. Skulle jag bara kunna ta mig löpandes till mål skulle jag alltså kunna fixa måltiden på fyra timmar.

Fjärde milen

Plötsligt i inledningen av den fjärde milen befann jag mig på en ny platå tidsmässigt. Att styra kilometertiderna var inte längre aktuellt och den här milen inleddes i 6:20-fart. I samband med att 30 km passerats var jag också inne på personlängsta distans och det märktes att kroppen var osäker på hur den skulle hantera saken.

Det började göra ont i benen framförallt men jag tyckte ändå att jag krigade på acceptabelt. Men det annalkande braket lurade bakom dörren. Kolla in den här typiska serien:

Km 31 6:22
Km 32: 6:23
Km 33: 6:38
Km 34: 6:46

Trots en känsla av att jag hela tiden sprang i samma takt...

Strax före 35-km skylten blev det akut att stanna och gå. Något alternativ fanns helt enkelt inte. En vätskelangare rusade ut från stationen och mötte upp mig med sportdryck. Jag stannade en stund och drack lite extra, andades något och gav mig iväg på vad jag visste skulle bli mitt livs tuffaste 7-km runda in till mål.

En kilometer tidigare hade farthållaren för 4h med några efterföljare bara ruschat förbi mig och det fanns inte på världskartan att växla om i tempo och haka på - nu var det bara överlevnad som gällde.

Det var nästan lite komiskt nu. Jag försökte varva löpsträckor på 500-700 meter där jag tog sikte på ett mål längre fram längs gatan med promenader i framåthukad ställning. Varje gång jag åter kunde lyfta blicken och se framåt igen började jag lufsa framåt. Fler och fler i omgivningen gick över till samma rörelsemönster och vissa personer passerade man säkert 5-6 ggr på 5 km när de istället för en själv gick. Jag var aldrig orolig för att behöva bryta men jag kunde bara inte röra mig framåt på ett snabbare och mer effektivt sätt än så.

Fjärde milen på ca 1:12... Väggen kallas det! :)

Slutspurten (eller vad man nu kallar den)

Under näst sista kilometern jobbade jag på enligt precis samma mönster som jag gjort sedan km 35 men med ett undantag. Jag gav mig bara fan på att jag inte skulle få gå från 41 km skylten och framåt. Det var en heders- och principsak, intalade jag mig. "Lätt som en fjäder" var det ju som gällde! Publiken stod i täta led på slutet och pushade alla som gick till att försöka springa - underbara spanjorer!

Och vet ni, jag grejade det! Så förbannat stolt när jag kom in på upploppsrakan som gick på en blå matta över en vattenbassäng med en stor välfylld läktare med tjutande publik på vänster sida. Jag klarade att "springa" (i ca 7:20 tempo vilket verkligen inte kan sett klokt ut) hela sista dryga kilometern och framförallt, jag grejade en marathon! Jag, som faktiskt bara löptränat sedan i början av mars, fixade skiten utan att någon gång på vägen ens tänka "aldrig mer" eller fundera på att bryta.

Strax efter målgången slog värken i benen på med full kraft. Tim som gått i mål en sisådär 50 min tidigare ropade på mig genom ett stängsel och min första tanke var "ignorera den jäveln - jag måste ha min slitna stund för mig själv". Helt logisk och social var man således inte innan vätskepåfyllning och lite tilltugg tryckts ner i kroppen men efter ungefär en halvtimme var det en mer vanlig, dock stelare, Rickard som såg tillbaka på upplevelsen med stor glädje. Samt återigen, denna stolthet.

Tid: 4:13:52
Snitt/km: 6:01
Placering Totalt: 6 200 (av 7 779 fullföljande)
Placering Män: 5 826 (av 7 090 fullföljande)
Placering Sverige: 10 (av 16 fullföljande)

Lite bilder från gårdagen som jag fått från Annika, kommer mer senare:

Först några bilder på en stolt medaljör:



Efter att jag smakat på medaljens sötma lurade teamet ner mig till havet där det blev ett dopp i vågorna för att kyla av de uppvärmda löparmusklerna.


På kvällen firade vi med lite drinkar. Det blev de riktigt tjejröda varianterna för att verkligen markera att det faktiskt var frågan om just firande och drinkar.


Mer bilder skall det förhoppningsvis bli när jag kommer hem till Sverige. Bl a finns det bilder från när jag ytterst smidigt löper under målloppsrakan med mitt allra lättaste löpsteg. Eller nja, lufsar fram de sista stegen och försöker le.

Men vilken grej alltså, det här glömmer jag aldrig! Lätt som en fjäder! :)

6 kommentarer:

  1. Är så stolt över dig! stort grattis till debut! och för övrigt så anser jag att dina spurtbilder på målrakan var de bästa, så känn dig stolt! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Allt för publiken ju, bara att ignorera hur det känns inombords i det läget :)

      Radera
  2. Att förlora sin oskuld är alltid något speciellt. GRATTIS! Superbra! Jag tänkte ta min första här i Sydafrika Midsommardag 2013 - du är välkommen. //Vasaloppan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ännu inte stängt helt för big five och känner dessutom till andra intressenter. Måste bara få en lite bättre koll på triathlontävlingskalendern och ekonomin först.

      Radera
  3. Jag är nu ännu mer impad efter att ha läst din sammanfattning av loppet...170 i puls och känner dig inte berörd, då är man i form, har själv en bit dit även om jag håller igång hyffsat (på rimlig motionsnivå dock :)). Till nästa mara har du nog fått till den sista uthålligheten också. Bra kämpat iaf, och lycka till med kommande träningspass och lopp. /Erik Larsen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Riktigt kul att se dig kika in här Lasse! Du vet väl att jag under många år ägde ett handskrivet Vasaloppskontrakt som bl a innehöll din namnunderskrift - inte sugen på att bränna av Öppet Spår i mars?

      Radera