Äntligen! Den där saftiga förbättringen som skall inträda några veckor efter att man kommit igång med träningen valde till sist att dyka upp idag på det allra sista passet i mitt första 4-veckorsschema (min träningsplan ligger i 4-veckorsperioder). Så oerhört skönt! Det har dröjt nästan dubbelt så lång tid mot vad det en gång i tiden brukade göra innan en första jätteförbättring kom vilket förmodligen beror på att jag blivit ganska mycket äldre samt varit väldigt inaktiv fysiskt sett under 2000-talet. Att förbättringen sedan dessutom dyker upp i min hittills tuffaste träningsvecka med fyra pass + en korpfotbollspremiär får väl betecknas som en liten överraskning. Jag BORDE egentligen vara riktigt sliten den här helgen.
Tillsammans med sambo + hund begav jag mig ut till Bokis hyggligt tidigt på förmiddagen för att leka hurtiga familjen. Sambon och hunden gav sig på 7 km-spåret och jag hade milen i min träningsplan. Det var riktigt fint löparväder, kanske någon grad för kallt och lite blåsigt, men ändå mycket behagligt. Min plan för rundan var att öppna lite hårdare första kilometern och därefter försöka lyssna på kroppen, ta det lugnt i backarna samt utnyttja pulsinformationen på klockan till att veta huruvida jag skulle gasa eller bromsa på de lite flackare partierna. Någonstans i bakhuvudet hade jag satt upp ett ganska tufft mål på att fixa rundan på 57 minuter vilket isf skulle vara hela två minuter vassare än samma milrunda fem dagar tidigare.
Öppningen första kilometern i 5:16 tempo var hela 40 sek snabbare än loppet fem dagar tidigare och jag blev lite rädd för att springa in i väggen redan på den tuffa andra kilometern. Lyckades dock hålla ihop den fint och fortsatte så småningom allt djupare in i skogen. Vid 5 km-passeringen visste jag att jag behövde ligga under 28:30 för att ha en chans på 57 minuter. Blev därför riktigt nervös när jag sneglade på klockan vid passeringen och noterade 27:45. Alldeles för bra!!!
På andra halvan saktade jag ner något för att orka hålla ihop loppet. I varje uppförsbacke gled pulsen en bit över 170 och jag hade som riktmärke på de flacka partierna att den skulle ner mot ca 167 igen innan jag ökade farten. På så vis var pulsklockan verkligen till en fantastisk hjälp!
I mål klockade jag mig på 56:05. En otrolig förbättring med nästan 3 minuter på denna medeltuffa terrängmil på mindre än fem dagar! Dessutom var återhämtningen nästan magisk - satte mig på huk i 10 sek och sedan kunde jag gå tillbaka till bilen (där sambon och hunden väntade) och jag kände mig då i det närmaste oberörd. Det finns helt klart mer att ta om jag försöker mig på att maxa loppet men varför skulle jag ge mig på det just nu?
Så...från att ha varit lite besviken på min utveckling känns det plötsligt som att jag ligger väldigt väl i fas med helhetsplanen. 56 minuter är under min gamla skamgräns på rundan med marginal (skamgränsen då var på 58 minuter, allt däröver signalerade en gång i tiden att jag var otränad men det var liksom 15-20 år sedan...).
Nästa långa löpning ligger en hel vecka framåt i tiden. Då ska jag ge mig på 12 km terräng i ett lugnare tempo. Just nu känns det som jag vill ut redan imorgon och kriga men det gäller att bromsa för att undvika skador här i uppbyggnaden. Dessutom ska jag ju orka med Kinesiska Muren i veckan samt ett motionscykelpass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar