Första långa intervallerna

Tallriken i Pildammsparken i Malmö. En oas för picknickande stadsbor och en uppladningsplats på krypavstånd till MFF:s hemmamatcher. Men också för många av stadens invånare spontanfotbollens-, de första babystegens- eller den första kyssens plats. För väldigt många Malmöbor en självklar favorit men också för nästan alla idrottare en plats fylld av mjölksyra. Det känns som att alla lag och föreningar någon gång kört intervaller runt denna gräsplätt under vinter- eller sommarträningen.

Självfallet är det där jag ska träna långa platta distansintervallet. Frivilligt. För tyvärr är det så att nästan alla träningsprogram till Lidingöloppet förordar intervallträning om den den 30 km långa resan skall bli någorlunda behaglig.

Grusstigen runt plätten är 500 meter (varven idag visade mellan 480-500 meter). På sikt hoppas jag mäkta med att göra 2 varv * 6 (dvs 6 km) med två minuters vila mellan varje kilometer. Dit är det dock en bit att vandra (löpa). Varför just 6*1 km? Jag har faktiskt sneglat en hel del på maratonlöparnas träningsscheman och just detta pass tycks vara det mest populära att slänga in i träningsschemat varannan vecka. Dessutom tror jag snittiden per km ger en väldigt bra indikation när det gäller formstatus.

Idag körde jag sex löpningar med två minuters vila mellan varje. Första löpningen var på två varv och resten på ett (500 meter). Dessutom lade jag in en dubbelpaus på fyra minuter efter den fjärde intervallen. Innan och efter intervallerna blev det uppjogg och nedjogg och totalt samlade jag ihop 6 km löpning.

Snittiderna per km känns spontant inte som någon större katastrof:

1 4:32 (dubbla sträckan)
2 4:20
3 4:22
4 4:27
5 4:16 (efter dubbel vila)
6 4:23

Höll som synes ihop det riktigt väl. På riktigt lång sikt hoppas jag kunna pressa mig nedåt mot låga 4 men i första hand handlar det om att bygga på och orka med fler dubbelvarv.

Pulsnoteringarna är intressanta. Vid målgångarna är pulsen uppe i intervallet 170-175 för att två minuter senare vid vila kommit ner till ca 120 (varierar en del beroende på hur mycket i rörelse jag varit under vilan). Blir intressant att se om dessa värden förändras något när flåset förbättras. I fyraminuterspausen tog jag mig ner till en puls på 110 och efter sjätte intervallen ner till en puls på 106 (från 175) på fyra minuter. Spontant och utan att riktigt veta egentligen är det en rätt fin återhämtning för en person med min fysiska status.

Träningspassets sköna pinsamhet måste ju också redovisas! Tog det verkligen superlugnt vid nedjoggningen för att slippa en repris på den skenade pulsen vid nedjoggningen efter Kinesiska Muren i förra veckan och lufsade därför fram i måttlig gångtakt. Plötsligt ser jag två bekanta figurer passera mig i joggingspåret och jag inbillar mig (hade musik igång i lurarna så jag kunde inte riktigt höra) att det fälls en kommentar i stil med "här får man skämmas". Det var min kusin och hennes sambo som susade förbi och jag försökte trycka fram de sista krafterna för att jobba mig ikapp, pressa fram ett leende och hälsa obesvärat åtföljt av en snabb nedjoggningsförklaring. Man vill ju inte bli hånad på släktmiddagarna för sitt lusiga tempo...