Första veckans träning

Första veckans program innehöll tre pass. Först 40 min motionscykling i tisdags, därefter ett lätt kort joggingpass i torsdags för att inviga löparpjuxen och testa av löpsteget och sedan direkt en rejäl utmaning för att visa mig själv att satsningen är på allvar - Bokismilen i medeltuff terräng (igår lördag).

Motionscykeln nere på gymmet har varit en kär och ständigt återkommande vän under hälsosatsningen på åtta veckor. Med några dagars extra vila innan detta cykelpass visade det sig att det eviga trampandet verkligen gett resultat. Jag huserar för tillfället på level 12 på cykeln (motståndet graderas från nivå 1-20) och försöker på en förutbestämd tid (för tillfället 40 min) helt enkelt ta mig så långt som möjligt.

Eftersom att jag svettas som en gris under dessa cykelpass har sambon försett mig med en egen hög av svetthanddukar (små gröna snuttefiltar från Åhelns som jag torkar av mig med under passen ungefär varannan minut). Hon är praktiskt orienterd, min sambo. När jag kommer hem med blommor, smycken och vin till henne kontrar hon med kärleksgåvor som svetthanddukar...

Jag satte nytt pers på cykeln och rullade in på 23,25 km vilket var rejäl tändvätska inför den fortsatta satsningen. Två dagar senare var det dags att inviga de nya pjuxen och kalendern krävde endast 3 km av mig. Jag valde stora varvet i Pildammsparken (ca 2,8 km) i medelhårt joggingtempo.

Visst studsade jag fint i de nya skorna och rundan i sig var inga bekymmer. Problematiken infann sig dagen efter. Hysterisk träningvärk! Hur är det möjligt efter en så kort runda? Osannolikt otränad är den enda rimliga förklaringen.

Alla som drabbats av rejäl träningsvärk vet också att det blir ännu värre dag två. Ingen perfekt uppladdning inför en mils terränglöpning när det bultar så våldsamt i låren att man inte kan gå nerför trappor. Dessutom regnade det och som på beställning kom den första inre överläggningen igång mellan hjärnhalvorna under detta träningsprogram. Varför, varför, varför?

Till sist satt vi alla tre i bilen ut mot Bokskogen. Jag, sambon och hunden. Alla måttligt taggade med ett evigt smattrande regn mot fönsterrutorna. Sambon och hunden gav sig iväg på promendad längs 2 km-slingan som de sedan följde upp med jogging runt 3 km-spåret. Bra jobbat!

Själv försökte jag stretcha bort den värsta träningsvärken och rullade sedan ut med mina knappa 80 kg fläsk runt milbanan. De första två kilometerna gick oerhört trögt men sedan släppte träningsvärken och det gick allt bättre. Efter ungefär fyra km kände jag mig riktigt stark och fick syn på två promenerande brudar i spåret som stod och tvekade framför en liten vattenpöl. Machomannen inom mig bestämde sig för att lufsa rakt över pölen för att visa vilken häftig kille jag är.

Stor missbedömning. Mycket stor missbedömning. Första steget i pölen gick bra men andra steget åtföljdes av ett brak och foten gick rakt igenom ett halvtunt lager is rakt ner i en ganska djup vattenpöl och jag höll på att falla omkull. En fem till sex steg senare med brak genom is och två till tre decimeter djupt vatten därunder var jag förbi pölen och framme vid tio stegs lera. Herregud vad komiskt och korkat det måste sett ut. Jag vände mig inte om men hörde höga skratt.

Med dyngsura fötter som nu dessutom var iskalla och därtill kraftigt förhöjd risk för skoskav (pga vätan och nya skor) fortsatte jag min kamp ute i den mörka skogen. Nu gick det bra mycket tyngre i någon kilometer och jag började frukta de fyra backarna som kommer på raken efter drygt 5,5 km kilometer. Överraskande nog tog jag dock backarna utan att vara riktigt nära att behöva stanna för att gå och sedan flöt resten av milen på riktigt hyggligt.

Tyvärr strejkade appen jag körde på min iphone för tidtagning. Det hade varit kul att ha projektets första Bokismil som referens längre fram i träningsprogrammet men nu får jag nöja mig med en tidsuppskattning på ca 1,01 h. Som en direkt följd av de tekniska missödena har jag börjat googla pulsklockor med inbyggd gps på nätet och det känns väldigt sannolikt att det blir shopping någon av de närmaste veckorna.

Första milen i hamn och sambon är samtidigt igång med sin träning. Detta firades på lördagskvällen med ostbricka och Alsacevin framför Schlagerfinalen. Om man undantar den lätt pinsamma och mycket plågande träningsvärken känns det än så länge som att detta går långt över förväntan. Helt klart har jag viss flåshjälp av min tidigare hälsosatsning.

Nästa vecka väntar två löppass och en runda på motionscykeln. Skall absolut inte vara någon omöjlighet.