måndag 28 januari 2013

Race Report: Stråkenloppet

I en värld fylld av kontraster får man vara beredd på det mesta. Att den extrema glamouren i Vasaloppsspåren förra helgen knappast skulle kunna efterliknas på Stråkenloppet i lilla Mullsjö var jag självklart beredd på men det var verkligen som natt och dag att jämföra Intersportloppet med ett nedslag i den västgötska/småländska långloppscirkusen.

Ambitionen hos deltagarna var det definitivt inget fel på. När jag sladdade in på parkeringen kunde jag med belåtenhet skåda hur folk fiskade fram portabla vallningsbänkar ur bagageluckorna och gav sina skidor den där lilla sista ömma putsningen som säkert bara har betydelse mentalt men garanterat är dödligt viktig för den hängivne entusiasten.

Viljan hos arrangören var också storslagen. Rikligt med säkerligen 100% ideellt arbetande föreningsanslutna som slutit upp runt årets höjdpunkt. Langningsservicen vid varvningen höll hög klass både i bemötande och innehåll och de utposterade männen med skyfflar som bevakade kritiska passager över grusstigar stod pall genom hela loppet i januarikylan.

Speakerbås, chiptidtagning med mellantider, parkeringsvakter, uppsatta startlistor osv osv. Välorganiserat och genomtänkt. Men så var det ju det här med spåren. 600 pers som i de flesta fallen skall åka 5 varv runt en golfbana, många glada amatörer och begränsat med snö. Det var inte svårt att lista ut att det skulle bli åkning i sockersnö och på gräs de sista varven. Bara att bita ihop och ta sig an utmaningen!

Första varvet

Det blev fel direkt. Min motionsklass skulle starta fem minuter efter tävlingsklasserna från ett eget startled men när startskottet gick började folk tränga sig under repet och ge sig iväg. Jag stod kvar en bra stund handfallen samtidigt som fler och fler tog sig under repet och susade iväg. När jag till sist gjorde samma sak var jag bland de sista i min klass, istället för som tänkt bland de första.

Endast två spår och trångt, hopplöst trångt, samtidigt som det gick stressande långsamt. Tvärt emot min plan på att öppna lite hårdare än förra helgen och till sist var jag så stressad att jag försökte ta mig fram utanför och/eller mellan spåren. Det gick verkligen inget vidare och jag kände själv vilket irritationsmoment jag var. Ganska snart straffade det sig under en sådan utflykt bredvid spåret. Plötsligt, utan att jag riktigt förstod vad som hände, låg jag som en skalbagge på rygg i ett litet dike och kunde inte ta mig upp. Alla jag kämpat mig förbi gled lugnt om igen innan jag åter lyckades ta mig in i ledet.

Strax därefter gjorde jag ett nytt försök att åka om några stoppklossar och vurpade framlänges, tappade placeringar och tid igen och skämdes gruvligt. Sen nådde kön den långa backen på andra kilometern och när diagonalandet övergick i saxning vurpade jag för tredje gången på mindre än två kilometer. Sen höll jag mig i ledet, hatade syd-Sverige i allmänhet och längdskidor i synnerhet under resten av varvet.

Jag upplevde att det gick väldigt långsamt men alla mina spårbyten, vurpor och tempoväxlingar hade tagit en hel del på krafterna så andhämtningen var ändå ansträngd. Därtill var banan mycket mer utslagsgivande än jag föreställt mig – kanske inte så mycket beroende på banprofilen sett till höjdmeter utan de ständiga pareringarna för de många kurvorna, spåren som försvann (eller inte så sällan låg på helt olika nivåer där ena benet var uppe på en platå och det andra i en sänka), de sönderplogade nedförsbackarna där folk föll som furor och man fick bromsa sig igenom för att inte köra ihjäl liggande medtävlande och saxbackarna där man gled så djupt ned i sockersnön att det var svårt att veta om pjäxan åter skulle få se dagens ljus. Lägg därtill trängseln – det var helt omöjligt att åka acceptabelt tekniskt och det slet hårdare än jag kunnat föreställa mig.

Andra varvet

Nu uppkom ytterligare en sak man fick ta hänsyn till. Knappt hade jag hunnit inleda min kamp på andra rundan innan jag (och det var riktigt demoraliserande) blev varvad av ledaren som ropade mig ur spår. Därefter tittade man nästan mer bakåt än framåt – det är rent ohyggligt vad snabbt de bästa åker och man ville ju inte för sitt liv förstöra dagen för en toppåkare genom att vara i vägen för honom/henne. Detta gjorde att man förvisades till högerspåret och endast i undantagsfall vågade sig på omkörningar.

Tredje varvet

Vid andra varvningen var det rejäl kö till drickat och jag försökte runda gänget och ta mina muggar på slutet. Problemet var bara att där endast fanns en mugg tillgänglig dryck och det satte sig nog som en liten psykologisk spärr för redan efter några hundra meter in på varvet kände jag hur jag höll på att gå tom på energi efter en och en halv timmes åkning.

När jag kom till den långa saxbacken på det här varvet blockerades den helt upp av en tjock man som gick sakta mitt i spåret (jag ”sprang” uppför under de två första varven). Istället för att försöka smita förbi i terrängen vid sidan lade jag mig i rygg på honom och gick jag med – kroppen hade akut börjat skrika om nödläge och här såg jag en ursäkt till vila. Väl uppe på toppen pustade jag och den tjocke mannen gemensamt och utbytte några fraser – vi var helt överens om att det skulle bli fruktansvärt att ta sig an denna backe två gånger till. Från resten av detta varv minns jag bara att min positiva trend var bruten – efter mina tre vurpor hade jag legat på ständigt avancemang i fältet men nu började några jag gått om komma ikapp mig och gå förbi. Verkligen fel läge att bli trött samtidigt som man började få mer egen åkyta!

Allvarliga tankar om att bryta loppet surrade runt i mitt huvud men jag lyckades vifta bort dem. Bryter gör man endast vid skador och sjukdomskänningar! Förnuftet segrade och de negativa tankarna skingrades.

Fjärde varvet

Jag dröjde mig kvar extra länge vid vätskekontrollen, svepte fyra muggar dryck och tuggade i mig en torr bulle som en gladlynt servitör kallade för bakelse. Det var precis vad som behövdes! Väl ute på fjärde varvet kom jag ur min negativa spiral, krafterna återkom och jag låg på omkörning igen. Jag gick uppför saxbacken även denna gång men därifrån och in till varvningen fick jag upp farten ganska hyggligt.

Den nu ganska sönderkörda banan började kännas bekant och man visste vilket spår som skulle väljas i några av de mest förstörda partierna. De åkare som nu varvade mig var på väg in mot målgång och vid ett par tillfällen på mer lättkörda partier provade jag att ta rygg för att hitta en högre fart. Det kändes som lite väl mycket gambling med krafterna att hänga i för länge men till viss hjälp var det nog ändå.

Femte varvet

Äntligen riktigt gott om plats (slut på varvningar bakifrån dessutom). Jag gav mig F A N på att ingen skulle få köra om mig på hela varvet och jag tror jag lyckades hålla löftet. Plockade löpande placeringar och fångade upp många av dem som gick om mig på tredje varvet, dessutom varvade jag själv en del folk.

Även om detta varv självklart kördes i mina sämsta spårförhållanden upplevde jag det som det bästa och när det var dags att svänga av för målgång fanns det definitivt krafter i kroppen för ett varv till. Gav mig på en intensiv dubbelstakningsspurt mest för skojs skull och höll på att hinna ikapp en snubbe som låg långt före. Tjejen som plockade av mitt chip från ankeln konstaterade imponerat att min spurt var den kraftfullaste hon sett på 40 minuter och att jag måste ha hur mycket krafter som helst sparade. Så var det nog – ibland är kroppen svår att förstå sig på – på tredje varvet var jag nästan döende men sedan kändes det faktiskt bara bättre och bättre.

Summerat

Det går inte att jämföra egentligen med loppet förra helgen. Direkt efter målgången var jag riktigt besviken på min insats eftersom jag visste att min sluttid låg runt fyra timmar (speakern ropade att repet drogs nere vid varvningen strax efter att jag gått i mål) och att det därmed gått minst en halvtimme långsammare än helgen innan trots en något kortare distans. Vad jag då inte visste var att segrartiden i tävlingsklassen var ca 25 minuter sämre än förra helgen. Så fort jag fick detta klart för mig kändes insatsen mer ok om än inte lysande. Bansträckningen var tuffare, spåren var sämre och det satt grässtrån i min fästvalla – ändå under fyra timmar som nybörjare på ett sådant här lopp trots katastrofstarten med trängseln och trippla vurpor (det blev aldrig några fler sen!). Det blev ett riktigt tufft träningspass iaf.

Tyvärr finns inget bildmaterial att redovisa eftersom mobiltelefonen låg inlåst i bilen. Jag lyckades mötas upp en kort stund med den blivande järnmannen Peter före loppet men i övrigt blev det inte så mycket socialiserande. Man fryser rejält efter längdskidlopp har jag bittert fått erfara och efter hamburgaren som deltagarna bjöds på vid målgången joggade jag på stela ben i pjäxorna upp till bilen för att försöka hålla värmen. Totalt sett en väldigt lång dag med avresa före sju på morgonen och hemkomst efter åtta på kvällen (snöstorm från Jönköping och hela vägen ner till Malmö samt ett långt stopp på Donken i Värnamo).

Tid: 3:58:21.9
Snitt/km: 5.33/km

Placering (Herr&Dam Motion): 53 av 87 i klassen som gick i mål (hela 17 st bröt!)

Identisk placering jämfört med helgen innan (två färre gick i mål här) vilket även detta tyder på att prestationen trots allt var ganska jämbördig även om upplevelsen var som natt och dag - att 16% av de startande tvingades bryta tyder på att det ändå var rätt tufft!

Mina varv-snittider och placeringar rimmar också rätt väl med den upplevda känslan, framförallt svackan på tredje varvet där jag tappade mycket fart och sedan det sista varvet där jag faktiskt ökade farten något:

Varv Plac Snittid/km
1      62     5:06
2      57     5:22
3      59     5:39
4      57     5:53
5      53     5:41

Tveksamt om det blir fler gästspel på touren i södra Sverige för min del. Töväder väntas den här veckan och att mala runt på varvbanor i blötsnö känns inte riktigt som min melodi. Men vem vet? All heder än en gång åt arrangören - allt utom spåren var i mina ögon högklassigt och vädrets makter är som bekant svåra att råda över - helt rätt beslut att låta loppet gå trots allt enligt mig!

2 kommentarer:

  1. Bra jobbat och ett fint pannbenspass i alla fall.
    Något att spara i minnesbanken till jobbiga partier framöver.

    SvaraRadera
  2. Verkligen ett pannbenspass. Folk har bl a kallat årets upplaga för ett "riktigt mandomsprov" i något diskussionsforum jag ögnade igenom. Det bästa var ju att jag nästan kände mig som starkast på sista varvet.

    SvaraRadera