Muren bestigen!

Drygt 45 sek tog det. Första gången. Förmodligen mer de övriga fem. Kinesiska muren var en lång och ganska rak grusstig som gick uppåt, uppåt. En bit efter hälften ökar lutningen och det är där man knäcks, varje gång. En plats att avsky, eller att älska om man föredrar att se utmaningen istället för hindret.

Uppsnacket på kontoret har pågått i ca en vecka och haussen har knappt vetat några gränser. Så det var två heltända grabbar som skiftade kontorsuniform mot träningskläder på tisdagseftermiddagen. Nedan ser ni mig till vänster och Alex till höger:


En överraskning väntade vid marschen ut till startplatsen för uppvärmningsjoggingen. Wivan (en annan kollega med en tjejklassiker i bagaget) hade i smyg bytt om och stod redo att följa med:


Alex var tempoansvarig vid uppvärmningen och satte upp ett i sitt tycke lämpligt lugnt uppvärmningstempo. När vi vände oss om efter en km för att kolla varför Wivan var så ovanligt tyst (inte hennes adelsmärke att vara tyst, försiktigt uttryckt) visade det sig att hon endast var en liten röd prick långt borta i horisonten. Lite pinsamt för oss att vi inte tog hand om vår träningskompis bättre. Vi slog av något på takten därefter så att hon åtminstone skulle lyckas hitta vägen till backen genom att ta sikte på våra ryggar.

Nåväl. Efter 2,5 km uppvärmning körde jag lite stretching:


Wivan anlände och tog den här bilden på vilken jag uppvisade mitt sista leende på en bra stund (notera backen i bakgrunden, hela sträckan syns inte men en bra bit):


Första rundan gick jag ut hårt och höll farten hyggligt hela vägen uppför backen. Var fortfarande efter första bestigningen vid så god hälsa att det gick att jogga ner, sakta sakta. Det var omöjligt de övriga fem gångerna då det efter en stunds pustande blev långsam promenad ned följt av ytterligare pustande innan det bar uppåt igen.

Varje gång startade Alex långsammare än mig för att sedan accelerera förbi och nå målet tre till fem sek före undertecknad. Mycket frustrerande. Men samtidigt en fantastisk motivationshjälp då han hejade på mig och plockade fram lite extra av min förmåga.

Så, så här såg det ut mest hela tiden (notera Alex leende och den vidunderliga havsutsikten):


Vid bestigning fem av sex annonserade Wivan att hon skulle göra en andra rusch uppför. Detta sammanföll med något märkligt. Under runda tre och fyra hade jag varit långsam och nära döden men på den femte hade jag plötsligt nya krafter och det gick bättre. Den kicken tog jag med mig till sista rundan som i ärlighetens namn bara är ett minne i ett dimmigt töcken. Så här såg det ut mest hela tiden mellan ruscherna:


Men jag grejade iaf utmaningen och sprintade uppför alla sex gångerna. Mycket stolt!


Under joggingen tillbaka till kontoret blev det lite läskigt. Min puls halvskenade trots snigeltempo. Tror aldrig jag varit med om det tidigare och efter en stund blev det så obehagligt att jag fick be Alex om att vi skulle promenera en stund. Till sist gav pulsen med sig och vi kunde jogga den sista biten tillbaka.

Inne på kontoret fick vi ett härligt bemötande:


Efter knappt en timme (55:49 för att vara exakt) tog härligheten slut. Vi avverkade totalt nästan exakt 7 km inklusive backrundorna. Känslan efteråt var grymt skön och (iaf för min del) är samma pass inbokat igen om två veckor. Ska bli spännande att se om jag kan skönja någon utveckling/förbättring då.

...och nej, Alex var inte olidlig i sin överlägsenhet, tvärtom! Han peppade mig på varje runda uppför men var nog lite lätt skakad på runda fem när jag fick min oväntade formtopp. Den uppförsrundan bär jag med mig som tändvätska inför framtiden.