Kraschlandning - en läxa

Helt övertänd och inställd på kraftig förbättring. I efterhand alldeles givet att jag skulle springa rakt in i väggen idag på Bokismilen:


Lite bakgrundsinfo: En gammal barndomspolare hörde av sig igår och undrade om vi skulle ta milrundan gemensamt någon gång den närmaste tiden. Lite löst planerade vi in kommande lördag. Därefter rapporterade han att han numera fixar Bokismilen på strax under 50 minuter. Jag blev nyfiken på huruvida jag skulle kunna haka på honom en bit för att få en skjuts till en riktigt skarp tid. Det fanns säkert i bakhuvudet idag.

Jag visste att det fanns mer att hämta i kroppen efter den senaste tidens förbättringar och satte upp en optimistisk fart. För optimistisk skulle det visa sig. Jag glömde bort att kolla klockan första kilometern och när varvtiden pluppade upp låg jag på 4:40. Helt galet snabbt med hänsyn till nuvarande form.

Tyckte jag saktade ner och rusade rakt in i banans tuffaste backe. Alldeles för fort där med. Andra kilometern på 5:10 vilket kanske (om möjligt) är ännu mer tokigt med tanke på hur tuff den stora backen är. De första två kilometerna under 10 min således och visserligen då i linje med min barndomskompis tempo men han är ju liksom formtoppad inför Göteborgsvarvet om ungefär en månad samtidigt som en annan fortfarande är i uppbyggnadsfasen.

Härifrån och framåt lät min andhämtning ungefär som man förväntar sig att en rosslig tjock tysk farbror med mustasch som precis sprungit upp för tre trappor och är nära hjärtstillestånd låter.

Trots att flåset inte var med mig försökte jag hålla uppe farten i ytterligare några kilometer och nådde halvmilen på finfina 26:18. Bakom hörnet lurade dock de fruktade Feared Four och efter att de bestigits var jag mer död än levande. Med överraskande kämpaglöd tog jag mig i mål utan att behöva gå och gled bara över 6 min på en km (den tuffa näst sista).

Det blev ett nytt årsbästa på terrängmilen med ca 40 sek (55:26) och det borde jag kanske vara lycklig över men känslan av kraschlandning och att vara helt utpumpad tog på något vis överhanden. Allt det jag tränat på under den sista tiden var som bortblåst; jämn fart, lyssna på kroppen, ta det lugnt i de värsta backarna, snegla på pulsen osv. En tuff och nyttig lektion.

Det ska vara kul att löpa långt och större delen av tiden ska det kännas härligt. Så var verkligen inte fallet idag och blir det en löprunda med polaren på lördag ska jag inte vara idiotisk och följa med i hans tempo över första tuffa backen. Nu vet jag bestämt att jag inte kan hålla den farten över en terrängmil i nuvarande form - bättre då att hitta mitt rätta tempo och ha krafter kvar över hela loppet. Både upplevelsen och tiden lär bli mycket bättre då...