Race Report: Änglamark Nytårsløb

Mitt livs första DNF (Did Not Finish) är ett faktum. Denna trebokstavskombination kan ibland dölja oerhörd dramatik, smärta, skador eller annat elände men lyckligtvis var så inte fallet den här gången. Men vi tar det väl ändå från början?

Så här i efterhand börjar det bli uppenbart för mig att mitt öde i Köpenhamn på Nyårsafton beseglades redan tidigare i veckan. Mitt mini-skidcamp i Lövhult tycktes mig kroppsligen först gå helt opåverkad förbi för under hemresedagen kände jag inte av mycket till träningsvärk. Men dag två efter skidäventyret var låren tunga som bly och det värkte även i ljumskarna. I det sengångartempo man lätt hamnar i under mellandagarna dröjde det ända fram till den sena eftermiddagen innan jag lyckades ta mig till simhallen och jag hann med 1,8 km innan jag blev uppjagad ur bassängen för att personalen ville ta nyårsledigt.

Till viss del släppte träningsvärken, åtminstone i låren. Nu drabbades jag av snilleblixten att ta mig an stenhårda cykelintervaller på gymmet under ett entimmespass, kvällen innan en halvmara. Det märks åt vilket håll det barkar va? På söndagskvällen kunde jag summera till min hittills tuffaste träningsvecka sett till volym, nästan elva timmar. Behöver det sägas att benen bara kändes sådär när jag klev upp ur sängen på Nyårsaftons morgon för att bege mig till Köpenhamn?

Nåväl, jag ignorerade saken och intalade mig att det inte skulle bli några bekymmer. Jag brukar ju numera hålla den tänkta löpfarten på mina brickpass och nu hade jag ju tom fått sova i några timmar emellan. Inför loppet stod jag och småsnackade lite med Johan som gick i min gymnasieklass och under den andra halvan av 2012 stått för den enastående bedriften att springa minst en halvmara varje helg, ofta i små kalla skogar på den danska landsbygden då det inte vimlar av sådana lopp i södra Sverige.

Startskottet ljöd och jag hade en ganska dålig position i mitten av fältet. Eftersom det var chiptidtagning gör det inte så oerhört mycket och redan efter ett par hundra meter kunde man springa ganska ostört. Ett dilemma bara, det kändes inte alls bra när jag fick fritt utrymme. Visserligen svepte jag förbi det mesta i min omgivning men det kändes inte som det skulle. Första kilometern på 4:49 var nästan nere i det tidsintervall där jag hade bestämt mig för att ligga (4:40-4:45) och därmed tidsmässigt ok i trängseln, men känslan???

Andhämtningen var ansträngd och benen tunga som bly. Jag intalade mig att det bara var väntan på andra andningen och att det skulle bli bättre när jag inte längre tvingades till intervalliknande zickzack i luckorna mellan löpande danskar. Köttade på och räknade med att komma ner i tidsintervallet på andra kilometern men det gick liksom inte. 4:48 på den, inte ok.

Ganska omedelbart på den tredje kilometern började klockan leva ett eget liv och jag kunde inte längre använda den som stöd för att säkra att jag låg rätt i hastighet och istället fick jag lita till arrangörens kilometerskyltar. Vid avläsningen efter 4 km var tiden 19:40, dvs ett snitt på 4:55 och jag var redan uppe på kilometertider över 5 trots att jag kände att jag gick på hårdare än vad kroppen tycktes tåla för dagen. Lite synd att jag sprang utan pulsband för det hade varit intressant att se hur illa det verkligen var.

Bestämde mig för att vara realist - jag hade en svag dag och en sluttid ner mot 1:40 som jag hoppats på inför starten skulle inte komma på fråga. Bättre att bara jogga på och njuta av loppstämningen i regnet.

Men någon njutning blev det inte tal om. Jag var riktigt plågad och absolut långsammast i min del av fältet. Ganska snart klev jag upp på kilometertider på över 6 min. Herregud! Jag hade ju sprungit mindre än en mil och kunde inte ens hålla träningsfarten på mina lugna långpass. Det har aldrig varit min grej att bryta under löprundor - det har aldrig hänt förut på ett lopp och bara ett fåtal tillfällen under detta träningsår under träningspassen men nu började jag oroa mig för att jag hade något skit i kroppen som kunde förvärras. Det blev till att bita i det sura äpplet och trycka av klockan vid 9 km-skylten och därefter följde en något skamsen promenad in till varvningen där jag klev av. Mina 9 km gick på 47:17 och jag låg då ca fem minuter efter tidsschemat - en hel evighet!

Säkert var det ett klokt beslut även om jag inte, så här i efterhand, tycks ha någon sjukdom i kroppen. Förmodligen handlade det istället om kombon dålig dag/kraftigt nedtränad och jag fick ett mycket tydligt kvitto på att jag inte är odödlig på något vis vilket är en nyttig lärdom att ha med sig i planeringen inför alla lopp 2013 (och de blir många...).

Sammantaget ett helt ok arrangemang även om det kändes onödigt rörigt och trångt med samtidig start för 5, 10 och 21,1 km. Det är inte arrangörens fel att vädret var regnigt, mulet och tråkigt. Underlaget var till mer än 90% asfalt på den 5 km långa varvbanan som bl a passerade nationalarenan Parken och snarare gick i ett varv runt Fælledparken än på grusstigarna inne i den som jag fått för mig. Totalt skiljde det 13 meter mellan varvets högsta och lägsta punkt, något mer kuperat än jag hade trott men man det går ändå inte att definiera detta som något annat än slätlöpning.

Det viktigaste till sist. Det serverades, som utlovat, champagne och kransekage i Sparta Hallen vid målområdet. Jag tröstsvepte i snabb följd tre glas bubbel och hetsåt fyra bitar kransekage (man bara måste älska Danmark!) innan jag tog tåget över Öresund, med svansen mellan benen, hem till Malmö.

Till bloggens läsare tillönskas ett Gott Nytt 2013!!!